Min bild av deckargenren får sig en omgång med den här boken. Och säkert skulle den förstärkas om jag intresserade mig för fler deckare. Kriminalromanen är en mjölkko. Romanerna ingår ofta i en serie även om handlingen är fristående. Det garanterar att uppföljare kommer att hitta sina läsare. Marknadsföringsmässigt kan man därför lägga krutet på den första boken och sedan kamma in resteffekten. Kanske är det därför marknaden dränks av deckare just nu.

Nåja, jag kanske är desillusionerad och ska inte fortsätta med den grunda analysen. Men Pepparkakshuset gör inte ett enda försök att ge sig ut på nytt djupare vatten. Istället är det den minsta gemensamma nämnaren som är viktigt. Karaktärerna rör sig i kända delar av Stockholm med vissa utstickare till "landet". Det inledande överdrivet brutala mobbningsvåldet hos förskolebarn förvandlas senare till hämningslöst seriemördarvåld. Om du sedan kastar in en del hemmasnickrad psykologi för hur den metamorfosen har gått till så får du en tämligen smaklös historia.

Det räcker alltså inte med realism när kriminalaren Conny Sjöberg och hans gäng sprids ut för att leta rätt på varför människor i samma ålder och i samma region bragts om livet. Gerhardsen försöker dock kraftlöst hålla kvar läsaren, som om hon själv inte tror på upplägget och historien med den mobbade seriemördaren, genom att låta en av hennes kvinnliga kriminalare utsättas för en förmodad våldtäkt. Den kvinnliga kriminalaren påbörjar sedan en privatspaning mot våldtäktsmannen, något som strider mot reglementet. Det spåret hade varit trovärdigare av författaren att lägga krutet på.

Pepparkakshuset lutar sig alltför mycket mot deckargenrens grundläggande grepp och därmed är det inte alls en svalkande upplevelse under en varm semesterdag.

Similar Posts:

• Helgonet
• Kärlek, katter, vatten och död
• Hämnden är djup och djävlig
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Skarpt om våldtäkt och vänskap

Det som berör mig mest med Två husvagnar är den ihärdiga kontrasten mellan gästarbetarna och det samhälle de befinner sig i. De är som spöken som inger ser och ingen bryr sig om, förutom profitörerna. Jag vill inte att de ska vara där de är. Om jag kunde skulle jag bryta mig in i boken och säga Vad gör ni här? Vill du ha hjälp? Du kan få bo hemma hos mig, och sen ska jag hjälpa dig härifrån. Ta dem i händerna och leda dem tillbaka dit de kom från och säga: Du kommer aldrig att bli lycklig här!

Jag skulle göra det utan att tveka. Eller skulle jag det?

Alla som ser tillfället försöker utnyttja dem som gör skitjobben. Vem vill veta av den svarta arbetskraften, den som är jordgubbplockare, kycklingnackare, musselplockare, prostituerad, servitör … Och när arbetsgivaren har skjutvapen, kastar sig över vackra flickor och lurar av alla passet, lönen, kläderna och skorna, så finns det inte mycket att göra än att jobba på för samma skitlön. Lösningen blir att de får försöka skapa ett eget land, "Svartjobbarlandet", och befinna sig i detta skuggland.

En kväll så händer dock något oförutsett: jordgubbsodlarens fru bestämmer sig för att köra över sin man, då han vänstrat med en av sina löntagarinnor. Snart befinner sig hela arbetssällskapet på en roadtrip i en stulen gammal Range Rover, med en upphittad hund som gör allt för sina nya vänner. På väg mot Dover, mot hamnen, och bort från helvetet. Äntligen en chans att dra sig ur ekorrhjulet, och samtidigt en ny chans för illasinnade rekryterare!

Lewycka har ryckt upp människor ur deras naturliga miljö och stoppat i dem lika hastigt i ett helt annat sammanhang. Det här illustreras särskilt väl av Emanuels brev till sin syster. Med ett tillyxat språk, som ska beskriva en för honom ny verklighet blir formuleringarna ganska roliga, liksom den brutna öststatsengelska (svenska) som talas mellan de andra figurerna.

Det är fart i romanen och den är rejält kritisk till vilka sidospår Europasamarbetet tagit för vissa människor och delar av samhället. Men för mig handlar det mest, kort och gott, om vanliga människor, som du och jag, med samma drömmar och ambitioner – men kanske inte riktigt samma problem. Hur kulturen är inpräntad i vår ryggmärg och hur viktigt den är i ett samhälle.

Similar Posts:

• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land
• Venus vs familjen
• Utan papper, utan röst
• USA:s undre värld i närbild
• Slitet vi slipper se

Freelancewritingtips.com – Intriguing new YouTube video to promote Andrew Crofts novel (2008-01-19)

Dennis Milnes är kriminalare och torped på en och samma gång, en god torped eftersom han bara tar betalt för att sätta kulor i kriminella huvuden. Och de förtjänar det dessutom enligt hans egen lag. Han är en cyniker som cyklar runt i gamla hjulspår, allt går per automatik. Han röker hellre än äter, såg ganska bra ut en gång i tiden och har förstås ingen tro på polisväsendet i sin helhet.

Under ett nattligt uppdrag inträffar dock det ofrånkomliga misstaget, Dennis avrättar tre till synes oskyldiga män. Han blir tvungen att jonglera med både sin tillvaro, sina utredningar, med sanningen och sin egen moral. Hur hänger allt detta samman med fallet på den unga prostituerad kvinnan som han leder redan dagen efter misstaget.

Låter det som en baksidestext? Jag erkänner att det finns ett godkänt spänningstempo men den här deckaren håller inte måttet. Karaktärerna resonerar ytligt och motsäger sitt eget psykologiska djup. Jag skulle till och med vilja påstå att Dennis Milnes är en schizofren psykopat utan att det har varit författarens syfte med honom. Sedan finns en del trista sexuella anspelningar som klottrats ner för att boken ska falla in i genrens stående floskler.

Kanske ska en författare inte vara innovativ när han eller hon knackar på deckarvärldens dörr för att bli accepterad. Kanske ska författaren titta så mycket det bara går på sina grannar. Meningarna är korthuggna, för all del, jag gillar snabb prosa men Kerninck har skalat med köttyxan och tagit den lätta snabba vägen in i deckarsvängen utan att lyckats tillföra något.

Och slutligen måste jag återkomma till marknadsföringen med citat och långa baksidestexter: Jag gillar det inte, det skapar stora förväntningar och i mitt fall ger det helt enkelt en dålig smak eftersom det snarare signalerar att boken behöver hjälp på traven än att den förtjänar en plats i bokhyllan. Det går att välja bort, visst, men det är svårt att värja sig mot.

Similar Posts:

• För Rebus ligger bäst före-datumet fortfarande i framtiden
• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Ett pikant lik i eldstaden
• Rötägg, korruption och whiskey
• Amatörtjuvar med en plan

Tonårstjejen Blue Van Meer tar mig med från sida 1. Hon avslöjar att Hannah Schneider kommer att dö, hängande i en elkabel med ögon som ekollon och en svullen tunga. Hängd. Blue tar ordet och berättar, från början till slutet, vad som kanske låg bakom Hannahs död och hur allt eventuellt hänger samman med Blues eget liv.

Hur som helst, Pessls tonårsgenikaraktär Blue Van Meer har tidigare farit runt som en trasdocka hängande i sin far Gareth Van Meers slitna manchesterkavaj. Kors och tvärs och över och mellan delstaterna. Fadern byter ofta anställning och föreläser som professor på olika högre lärosäten. Sista året i high school stannar familjen till vid en privatskola i Stockton, North Carolina. Blue stöter inom kort ihop med Hannah Schneider, filmläraren på Blues privatskola. Hannah har redan en liten svans av ungdomar, även kallade Aristokraterna eller De blåblodiga, runt sig och hon bedriver någon sorts alternativ stödföreläsning för att låta ungdomarnas intellekt blomma under söndagsmiddagar, och de förtrollas av Hannahs karisma. Allt leder Blue mot en ond bråd reality check, med extra många utropstecken.

Romanen fullkomligt dryper av, i de flesta fall, påhittade referenser, och citat ur mer eller mindre kända genrer. Kort sagt impregnerar Pessl romanen med samplingar, och dess logiska närvaro förklarar sig genom att Blue vill beskriva sitt liv utifrån en kursplan, och hon avslutar allt med en tentamen. Pessls målgrupp har varit ungdomar, läser jag i nån intervju eller pressrelease. Tveksamt, i så fall en snäv sådan grupp, däremot är hon smakfullt ironiskt på bekostnad av "ungdomen". Hon drar nytta av den sista biten tabula rasa som inte klottrats ner av konventioner och normer hos den spleeninspirerade fjortisen och uppåt. Eller kanske är det ett alternativ hon serverar, helt enkelt, att det finns mer att göra än titta på tv eller spela datorspel, typ.

Det är kort sagt spretigt. Det går inte riktigt att sätta en etikett på boken: deckare, ungdomsdrama, samhällsskildrare, spionroman …? Frågan är om Pessl har fler böcker i sig eller om det här var en rejäl, godkänd urladdning, debut, utan följe. Jag hoppas på något mer koncentrerat, snart.

Similar Posts:

• Med en bit kvar till skräcken
• Längtan efter det typiskt svenska
• Couplandsk berättelse om döda tonåringar
• Språkligt enastående, men alltför surrealistiskt
• Donna Tartt på Kulturhuset i Stockholm

Lars Johansson, the Main Man, chefen för den lilla gruppen av polisens bästa, det vill säga kriminalare av det mer akademiska slaget, är en återkommande stjärna har jag förstått. Och med recensionens inledning i jämförelse kan karaktären Johansson lätt liknas med Persson. Nån typ av alter-ego. Och i den jämförelsen finns också en juste självdistans. Att skitsnacket har sin självklara plats i det konflikträdda Sverige är en återkommande punch i Perssons dialog hjälper till att snickra på den ganska osympatiska beskrivningen av karaktärerna som inte alls är ovanliga i deckarsvängen. Det är humor och jag gillar det.

Hur som helst, nöten som ska knäckas den här gången är en gammal surdeg för Johansson, Olof Palmes mördare ska hittas och sättas dit, ”koka lim på fanskapet”, som Johansson gärna understryker. Fallet måste klaras ut, det handlar om personlig prestige. Johansson sätter ihop sin grupp kriminalare med ett medialt (och lagmässigt) svepskäl, han ska arkivera hela Palme-utredningen. Lokalerna behövs till något annat och Palmegruppen har inte på flera år sysslat med sitt fall.

Till sin hjälp tar han alltså Anna Holt, Lisa Mattei och Jan Lewin. Det råder en total och helvetisk oreda i det existerande arkivet och det är nu GW Persson sår sitt kritiska frö. Det är kristallklart att Faller fritt som i en dröm är ett svidande piskslag mot hela Palmeutredingen, polisväsendet…

För mig är det svårt att avgöra var verklighet och fiktion går isär när det gäller utredningens natur. Men att hönshusfenomenet har skapat motsägelsefulla vittnesmål råder det inga tvivel om. Arkiven och byråkratin har målat in utredningen i en återvändsgränd. Utan att föregå upplösningen lyfter GW Persson mordet och skulden till ett plan där den så kallade allmänheten aldrig kan få en annan mördare än Petterson. Det är formellt ett avslutat kapitel, det hela är överspelat. Men Persson axlar istället en ”what if”-inställning och kör på. Det är balansgången mellan vad som skulle kunna vara sant och vad som är sant som jag köper.

Betygsmässigt är det dock en sexa som gäller för deckaren. Läsglasögonen studsar över näsroten till kavajfickan och tillbaka hos Persson och fingrarna likadant över tangentbordet hemma i skrivboden. ”Fan det ser jävligt bra ut det där”, men i efterhand en aning blekt men helt klart läsvärt. Det är helt enkelt alltför rakt upp och ned för att det ska bli en känslomässig spännande upplevelse. Självklart rappt och logiskt men inget helt oväntat. Att det finns en konspiration och ett missnöje med utredningen är givet från start och därmed är ribban satt.

I rest my case.

Similar Posts:

• En fest att minnas
• När brottet överskuggar offret
• Storpolitik och vardagsbrott
• Hårda Berit ännu hårdare
• Insnärjd medievärld

Jag hade gläntat på dörren till något förbjudet, kanske en katastrof, i miniatyrform visserligen. Lyckligtvis kunde jag kontrollera elden. Tämja den. Bomben med stort B, atombomben, när den fälls är det utom varje människans kontroll. Och det är också min behållning av boken Bomben ett liv. Och det driver min nyfikenhet mot det som rör det hopplösa och totalt meningslösa. Det är det som jag finner intressant och fascinerande med Bomben ett liv.

Från sent 30-tal till sent 90-tal får vi följa presidenters, tyranners, generalers och vetenskapsmäns tankar och uttalanden. Tyngdpunkten ligger på sent 40-tal och det första decennierna av det kalla kriget. Hur ryssar och amerikaner tävlade om att tillverka den största atombomben och sedan vätebomben. Vetenskapsmäns dubier och generalers beslutsamhet ställs mot varann. Det är intressant. Det är korthugget också. Och det ger en ganska fragmenterad bild av historien. Den samhällspsykologiska historien kommer lite på kant mot förhållanden på militärbaser före och efter provsprängningar. Detaljerna är visst givande men de blir för många utan att det resoneras särskilt mycket om dem.

De Groot avslöjar naiviteten som rådde runt kärntekniken samtidigt som vetenskapsmän inte kunde sova på nätterna efter att de första två bomberna som fälldes mot Japan gav effekter som vida överträdde önskemålen. På något vis försöker jag förstå känslan av ett totalt kaos. En orkan av hetta som tränger in i varje por och omedelbart förkolnar vad som kastas mot näthinnan. Att en enda bomb kan förånga en ö och lämna en 50 meters krater och ett gäng groggy fiskar efter sig är ändå svårt att förstå. Den nästan barnsliga nyfikenheten som driver vetenskapsmännen samtidigt som de brottas men den moraliska aspekten och att människan nu har möjlighet att spränga sin planet i luften, ett par gånger, blir om än svagt den starkaste behållningen av boken.

En annan intressant aspekt är diskussionen om avveckling som världsopinionen i dag överhuvudtaget inte diskuterar. Det gör inte boken särskilt viktig men det är ändå en påminnelse om att vi inte lever i någon speciellt mycket säkrare värld i dag än för bara ett par decennier sedan. Snarare borde risken vara större för att vi råkar ut för en bomb, kanske endast en smutsig sådan, än någonsin tidigare.

Similar Posts:

• Because if it’s not love, then it’s the bomb, the bomb, the bomb, the bomb, that will bring us togheter
• Staffan äventyrare
• Sannolikheten att det som hände i Harrisburg …
• En fräckis
• Blod och bakterier på 1800-talets sjukhus

Det här är mitt första möte med McBain. När jag kastar mig in i en deckarvärld som egentligen bygger på ett sammanhang och (ska vi kalla det) ett litterärt minne, känns det aningen otacksamt att recensera Fat Ollies bok. Med över 50 böcker i bagaget om 87:e och tre stycken som följer på den här titeln har, eller borde, hans detektivvärld minst sagt äga ett eget liv både bland läsare och recensenter.

Och Fat Ollies bok blir för mig ryckt ur sitt sammanhang. Det är ett stycke om rivaliserande distrikt och karaktärer som under lång tid huggits fram ur den vita marmorn. Mordet på politikern Henderson som ska ställa upp i borgmästarvalet blir en parantes i romanen. För lika mycket som det är ett mord med ett klassiskt svartsjukemotiv finns det också ett disträ berättande om förhållanden mellan män och kvinnor, livet på gatan för knarkaren, horan och andra "missanpassade". Portionerna delas dock inte ut med återhållsamhet och därför blir det en kakafoni av handlingar.

Och visst har McBain ett skönt avslappnat berättande och inte minst ett trovärdigt öga för gatulivet. Det går inte att förneka. Medan de parallella historierna löper bredvid varandra är jag fortfarande i första kapitlet när mer än halva boken är läst. Kritiken riktar sig mot automatiken i den här boken. McBain har klippt och klistrat och tillfört endast det han kan: ett nytt mord. Igenkänningsfaktorn är säkert en godbit för en trogen McBainläsare. Men för någon utan tidigare bekantskaper blir det bara en förbiflimrande vardaglig episod.

Otacksamt, kanske. Vill du ge dig in 87:e ska du börja i en annan ände!

Similar Posts:

• Hybrid av McBain
• Inte så stygg
• Det förflutna kommer alltid åter
• Misslyckad McBain?
• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld

I Flickan som gifte sig med ett lejon lyfter han fram ett gäng fabler som florerar bland skolbarn och bland äldre i Botswana och Zimbabwe. Det är lejon, harar, krokodiler, sköldpaddor men även människor i en salig kavalkad av vad min svensklärare skulle kalla ett grissvansmaraton. Grissvansen är en liknelse för knorren. En fabel följer ju en viss mall och knorren är sensmoralen på slutet. Om än outtalad i detta fall.

Den/dem har inte McCall Smith glömt bort. Överlag handlar det om vänskap och omtanke med en alltid närvarande dos svek, hämnd och återupprättelse. Det är inga snälla små gulliga djur utan de äter upp varandra, spikar fast svansar i golvet, flås levande och är allmänt småjävliga. Vissa djur verkar dock trevligare än andra. Haren är osedvanligt elak. Krokodilen snäll och omtänksam. Lejonet ståtligt rojalistisk. Alltså både de naturliga egenskaper och de tillskrivna av människan ligger och lurar i bakgrunden i någon sorts konflikt. Som sig bör i en fabel.

McCall Smith lyckas dock inte förmedla någon större entusiasm med sin bok Flickan som gifte sig med ett lejon. Den ena fabeln avlöses av den andra och den där muntliga traditionen och känslan av att sitta och lyssna på något tidlöst giltigt om människans existens och naturen runt om oss, ersätts med en automatisk genomläsning. Där de första raderna avslöjar bokens framtid.

Okej, kanske är jag gammal och tråkig. Utan fantasi. Distanserad från naturen. Kanske kan ett barns fantasi sätta liv i fablerna och få dem att blomma ut. Men jag tror helt enkelt att berättelserna har förlorat sin kulturella klang och glans när de manglats av språkliga barriärer och perceptionsfilter. Kvar finns en urvattnad gråaktig soppa.

Similar Posts:

• Alltför kallt i Edinburgh
• En varm hälsning från Botswana
• To die for?
• I fablernas värld…
• Romantiserat Indien

Den andra boken av Larsson sparkar handlingsmässigt igång ungefär var den inledande delen i den så kallade Millenniumtrilogin slutar. Ekonomisk oberoende återvänder den demoniska Lisbeth Salander från en årslång semester och hennes klåfingriga hackerfingar dras spontant mot sina gamla antagonister och vänner.

Larsson dyker ner i ett ännu djupare helvete än i Män som hatar kvinnor och journalisten Mikael Blomkvist får sätta tänderna i traffickinghärvor med Österuropa, prostitution och tveksam svensk säkerhetspolitik. När några mord inträffat och några gamla lik grävts upp tar manipulativa och makttörstande intriger skruv och Salander tvingas mot sin vilja inleda ett elektroniskt samarbete med Blomkvist igen.

I Flickan som lekte med elden har Larsson skruvat upp våldsskildringarna och tempot några snäpp. Ett exempel är att Paolo Roberto plötsligt stryker förbi och givetvis ger sig in ett vilt slagsmål. Det är ett spännanden grepp att blanda in verkliga människor i en övrigt fiktiv deckare. Och det är säkert något vi kommer att se mer av men samtidigt känns det som ett lätt sätt att vinna några närliggande associationspoäng. I retrospektiv förlorar Larsson också några trovärdighetspoäng.

Men i samma andetag erbjuder Larsson läsaren att ta del av ett socialt engagemang. Det är främst myndighetsutövningen mot Salander och hennes korståg mot män som hatar kvinnor som återkommer i Flickan som lekte med elden. Den självsäkra Blomkvist delar Salanders hat mot härsken maktutövning men är Salanders motsats i angreppssättet. Instinktiv reaktion står i kontrast till metodiska undersökningar och pennan som vapen.

Och den där klyshan som du väntat på, den kommer jag inte att rabbla upp (men det gick väldigt fort att vända bladen i Flickan som lekte med elden).

Similar Posts:

• Mycket mer än styrfart för en debutant
• Döden i kungsan
• Stieg Larsson light
• En av alla deckare
• Bland tomtar och troll