Recension

: Stora stygga stan
Stora stygga stan Ed McBain
2000
Norstedts
4/10

Inte så stygg

Utgiven 2000
ISBN 9113007815
Sidor 269
Orginaltitel The big bad city
Översättare Björn Linné

Om författaren

Ed McBain (1926-2005) behöver väl knappast någon närmare presentation. Han är en av de allra mest lästa deckarförfattarna (över 100 miljoner sålda ex.) och har under nästan ett halvsekel producerat sina hårdkokta alster. Förutom den vanliga produktionen skrev McBain även romaner under sitt riktiga namn: Evan Hunter.

Sök efter boken

Det känns konstigt att läsa en slaskig snutbok med hårda pärmar. Den hör hemma i pocket, små bokstäver, täta rader och gulaktigt papper av låg kvalitet. När man ställs inför vita luftiga sidor med läsvänlig text går det inte att ignorera hur dålig boken egentligen är. Mitt förhållande till Ed McBain är tvebottnat, jag måste läsa böckerna fast jag vet att jag kommer förakta dem. Men i sliten pocketform kan man njuta av misären och vältra sig i den schablonmässiga uppbyggnaden, språket och handlingen. Inbunden bör den undvikas.

Den stora stygga stan är inte stygg. Den känns som den gjorde på 50-talet, 87:e distriktet har inte förändrats med tiden. Förutom några instick som desperat trycker på att det är 90-tal finns det inget som känns nutida eller kanske ens som någon tid alls. Ed följer sin mall som fungerat i 40 år och stoppar in lite nya grejer här och var för att ge det en fräsch touch, jag tycker det är sorgligt. Jag försöker tycka om det men det går inte, besvikelsen finns på varje sida, förutsägbarheten är total och spänningen nära nog obefintlig. Den döda nunnan som hittas i en park har silikonimplanterade bröst vilket väcker stor bestörtning och en radda nunneskämt som löper genom hela boken. En inbrottstjuv kallad the cookie boy blir en lam bihistora, en hämndlysten snubbe som heter Sonny försöker vara hotfull i bakgrunden genom att spionera på huvudpersonen Carella. Tyvärr blir det inte alls intressant på flera fronter utan bara rörigt och man frågar sig om det inte finns något intressantare att skriva om.

En positiv sak är däremot den svenska översättningen. ”Båda kriminalarna kände direkt att det osade katt.” Lysande exempel på första sidan. Sånt lyfter och förhoppningarna stiger. Gamla hederliga uttryck, hårdkokt 50-talsdeckare, helt förlegat och alldeles fantastiskt. Det finns trots allt ett par stunder av lycka i läsningen och har man en mjuk punkt för den här typen av deckare lyckas man alldeles säkert hitta något att tycka om. Såhär i efterhand känns det inte som bortkastad läsning utan ganska behagligt. Det tar inte heller särskilt lång tid att ta sig igenom den vilket i det här fallet är en stor bonus, den kräver inte mer tid än den är värd. Det går nog att få ut något bra av den här boken i alla fall, det är ju trots allt McBain.

Stina Kållberg

Publicerad: 2000-10-26 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-07 21:22

Kategori: Recension | Recension: #6

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?