Den lagom obekväme och trivsamt originelle kriminalaren Carl Mörck har efter sitt lyckade genombrottsfall med Kvinnan i rummet nu en permanent avdelning, Avdelning Q, som från Köpenhamnspolishusets källare ska lösa de fall som de ordinarie poliserna gett upp (cold cases). Genom uppmärksamheten från den oväntade succén och lite listigt palatsintrigerande från Mörck har han dessutom skaffat sig lite mera resurser, vilka främst består i sekreteraren Rose. Hon är ännu en obekväm person på polishuset som de övriga poliserna passar på att skicka ner i underjorden.

Den detalj som får mina tidigare lite grumliga funderingar från första boken att nu framstå som ett påvligt dekret är faktumet att Rose är en gothtjej. Visserligen har inte hennes subkulturella tillhörighet någon nämnvärd betydelse i historien men när man tänker skandinavisk deckare och gothtjej så startar en tankekedja som föga oväntat slutar med, sim salabim: Lisbeth Sallander.

Adler-Olsen är nämligen Stieg Larsson light. Inte light som en kalorisnål kopia av the real deal utan snarare light som ett litet lättare alternativ. Det här gänget saknar nämligen både superkrafterna och den sexappeal som utmärker brottsbekämparna i Larssons värld. Men likväl bekämpar de ondska. Jag är fullt medveten om att min jämförelse har en hel del luckor och att en underdog som bekämpar mäktiga män som utnyttjar sina ställningar och goda anseende för att ägna sig åt ondska knappast är något Larsson har patent på. Men ändå finns det både en slags stämning och ett samhällsmässigt ställningstagande av författaren i de här böckerna som påminner om Millennium-trilogin.

I den första boken gestaltades ondskan av en familj med en mörk hemlighet och händelsemässigt var den ganska nedtonad, inte helt olikt Män som hatar kvinnor. I denna del två ökar tempot lite och ondskan här har tentakler som sträcker sig rakt in i de övre maktskikten. Att skurkarna är före detta internatelever som nu tillhör samhällselitens absoluta toppskikt är kanske en uttjatad kliché. Ni vet, den nihilistiska överklass som har allt men ändå måste ägna sig åt sadism och köper alla som kommer i sin väg. Så ser kanske inte vardagen ut för verklighetens brottsbekämpare men för litteraturens brottsbekämpare passar de som utmärkta personifieringar av ondskan i samhället.

Precis som i Kvinnan i rummet har även brottsoffret, här uteliggaren Kimmie, en central roll och vart tredje eller vart fjärde kapitel berättas ur hennes perspektiv. Just offerperspektivet lyfter Adler-Olsens från flertalet av alla hans skandinaviska kollegor och med det perspektivet kan han även påvisa de sociala skillnaderna mellan rik och fattig som råder även i det land som utsetts till världens bästa land att leva i. Visst är det kanske lite övertydligt och ger en ganska endimensionell bild, men precis som sin svenske kollega skriver Adler-Olsen något som bäst kan beskrivas som sagor för vuxna. Och i sagornas värld behöver man ju inte ha med alla de gråa nyanserna mellan det svarta och det vita.