Lappalainen skriver utförligt om den sicilianska maffian. Han ger bakgrunden till varför situationen ser ut som den gör på Sicilien – ön som ständigt varit ockuperad av andra länder och främmande härskare. Han beskriver maffians uppbyggnad, diskuterar kulturens betydelse och redogör för historien som lett Sicilien där de är idag. Familjens betydelse och hederns centrala plats, vikten av "amicizia", vänskap, och kontakter skriver Lappalainen initierat om.

Uppräkningen av mördade och försvunna politiker, åklagare, domare och journalister samt annan våldsstatistik är skrämmande. Risken att bli mördad på Sicilien ter sig nästan mer överhängande än chansen att överleva, även om det naturligvis inte är så.

Begrepp som Cosa Nostra, omertá, maxiprocessen, botgörare och den sicilianska aftonsången reds ut och förklaras i vidare mening. Så även beskyddarverksamheten, familjernas uppbyggnad och den till synes omättliga blodtörsten i det maffiarelaterade våldet.

Maffian är inget att glorifiera. Anledningen till att maffian existerar på Sicilien är inte för att man inte behöver en stat. Men folket på den italienska ön identifierar sig med familjen, gruppen, klanen istället för med regionen, landet eller partiet. Lappalainen citerar den 1992 mördade domare Giovanni Falcone som skrev:

…detta skapar ett alibi som tillåter alla att leva utan koppling till det kollektiva livets regler … Maffian är, om man tänker noga efter, huvudsakligen ingenting annat än ett uttryck för ett behov av ordning och alltså av stat.

Som Lappalainen skriver i början är det konstigt nog ens eget land man ofta får syn på när man reser utomlands och studerar andra kulturer – eller att man upptäcker sitt eget land, genom att andra kulturer fungerar precis tvärtom. Det är intressant att jämföra statens berättigande i Sverige med statens frånvaro av befogenheter på Sicilien. Det är ingen bok för sträckläsning, men några sidor då och då, för att förstå hur maffian kan existera på Sicilien.

Intressant, som sagt, för att sammanfatta med ett ord.

Similar Posts:

• ”Maffian? Vad är det? Någon sorts ost?”
• Smutsiga affärer i ett färggrant Sicilien
• Gudfäder med anor
• Maffian svart på vitt
• Maffia basic

Namnet fick han redan i folkskolan. Vallonblodet i ådrorna gav honom ett exotiskt utseende. Flickorna i Örbäcks folkskola tilltalades av hans svarta oljiga hår som växte som ogräs och den dominanta näsan. En stark karl, månskensbonde tillika mekaniker i Västmanlands länstrafiks bussgarage. Stark och stilig.

Men något är fel med Italienaren. Vid ett läkarbesök upptäcks en tumör. Förmodligen ingenting alls att bry sig om. Tok heller. Han har varit frisk som en nötkärna hela sitt liv.

Tyvärr har arbetet i bussgaraget satt sina spår. Att inandas avgaser, asbest och annat skit dagarna i ända visar sig till sist på röntgenplåtarna. Cancern har slagit rot i hans kropp.

Sakta börjar familjen förstå hur det är ställt. Sonen Peter känner en tyngd läggas på sina skuldror. På något sätt förväntas han ta över gården, precis som hans far förväntades ta över gården från farmor och farfar. Vem är det som förväntar sig det av honom? Är det han själv, eller är det fadern? Farmodern är död sedan flera år, men kanske känner han hennes vilja ändå.

Men Peter vill inte. Han vill inte bli kvar i Ålsvartas mörker, han vill ut i världen, kanske flytta till Stockholm. Samtidigt som han känner dragningen till barndomens hemtrakter. Hans familjs hemtrakter. Hela hans ursprung. Han vill inte svika, samtidigt som han vill skriva sina egna blad.

Historien leds framåt genom tillbakablickar. Lite i taget anförtros vi varför Italienaren och hans familj är de de är. Farmor Anna skötte gården med järnhand. Hon och farfar bodde nere, och Karl-Erik med fru och två barn bodde på ovanvåningen i släktgården. Att farmor bestämde var självklart.

Peter och hans bror Sören behandlades med fast hand av farmor. Hon hade alltid ett varningens ord till sonsönerna. Som när Peter flyttat hemifrån, till en etta i ett närliggande samhälle. Helt borti tok tyckte farmor, som redan förberett för Peters återkomst till gården.

Under snedtaket finns en smal bädd åt Peter när han flyttar hem igen. Det väntas ske så snart han inte klarar att Bo Själv. Han stack hemifrån under hot och mörka förutsägelser från farmor.
Han skulle inte klara att sköta mat och hyra. Han skulle börja Ta Sprit, han skulle inte få vänner, antagligen skulle han slutligen Ta Knark och bli en Stackare som Låg I Portar. Alldeles åt helvete skulle det gå.
Som kommentar till detta utbrott av kärv farmoderlighet teg Italienaren i tre veckor och fyra dagar. Kanske ägnade han tystnaden åt att minnas hur han själv hållits kvar. Det var det bästa han någonsin tigit. Sedan hjälpte han Peter att köra möbler. Det är fyra år sedan nu.

En tydlig illustration av hur äldre generationer gärna vill hålla greppet om de yngre. Den som lever i ett mindre samhälle, med en gård någonstans i omgivningarna, kan säkert känna igen sig, än idag. Ska ens egna intressen styra, så att man försummar eller överger det ens föräldrar och tidigare generationer under stor möda har byggt upp?

Det är med stor trovärdighet, suverän humor och djupt allvar som Sven Olov Karlsson bygger upp historien. Om man, som jag själv, är uppväxt i ett mindre samhälle med rötterna i det som skogen och jordbruket gett, finns det mycket att känna igen sig i. Som synen på arbete och studier. Hur skulle det bli för farmor Anna om sonen Karl-Erik fortsatte att läsa efter grundskolan?

Hon kunde redan känna skammen. Hennes son – en läsare. I värsta fall skulle han bli läst också. Alldeles läst, han kanske aldrig mer skulle kunna bete sig som folk.

Och arbetet sen. En bra karl reder sig själv. Och håller kostnaderna nere. Fattas bara annat. Annars kan det börja talas på byn. Som när Karl-Erik ska sätta bo med sin fru och börjar stega upp för nybygget på tomten.

- Bygga NYTT? Är ni inte kloka!
Mor Anna darrade inför blotta tanken på slikt storhetsvansinne. Begrep de inte att de reste livsfarliga luftslott? Hon visste många som gjort konkurs och mistat allt, husbyggen var farliga saker, utgifterna kunde växa utom kontroll, byggenskap och galenskap går hand i hand, nån måtta får det allt vara! [Â…]
Många bättre karlar än hennes lilla Karl-Erik hade stupat på husbyggen. Och det skulle se ut i byn det, bygga nytt.

Men allra mest handlar det om vad som händer då den – i det här fallet fadern – som alltid varit starkast och den som lett arbetet inte längre klarar av det. När en sjukdom gör att det aldrig mer kommer att bli som det varit. Hur familjen reagerar, hur vännerna försvinner som i ett trollslag, och hur den sjuke själv tacklar det.

Det är en oerhört fin skildring av en svår tid i livet. Man blir varse om att även en enkel mans liv är viktigt, hans strävanden och värderingar. Att de spår han har satt, inte minst i sin familj, är värdefulla.

I stort är det en hyllning till livet. Och en imponerande debut.

Similar Posts:

• Misslyckade människor? Nä. Misslyckat samhällsbygge.
• Betraktelse över den tid som flytt
• Förvridna, förtvivlade, förvirrade
• ”Om skogens land hade varit ordnat för skogens skull”
• Hur skulle dina actionfigurer sälja?

Det är onekligen en imponerande uppgift.

Det lilla häfte som för första gången utgavs 1877, när Strindberg var 28 år, har tryckts om flera gånger och nu senast är det i Bakhålls upplaga som herr Strindberg ställer upp det ABC som ska lära oss till konstkritiker.

Genom konstkännarens alfabetet leder han oss med säker skärpa, satir och ironi. Han beskriver med svängig självklarhet vilka uttryck som med fördel kan användas, och ger exempel på meningar som en konstkritier-wannabe gör helt rätt i att skriva på en liten lapp och lägga i bakfickan. Han delar med sig av konsttekniska termer så att konstkännaren kan övertyga med kombinerad analysförmåga och tekniskt kunnande.

Strindberg inleder med ett förord där han målar upp en scen som han låter oss förstå inträffade på var och varannan konstutställning under det sena 1800-talet. Två konstkännare far arm i arm runt på en utställning, betraktar och undersöker målning efter målning, ömsom skärskådande ett litet mörkt hörn av tavlan, ömsom ivrigt diskuterande från många meters håll. Dessa konstkännares framfart kan få vilken utställningsbesökare som helst att bli förskräckt. Men då kommer Strindberg in och talar om att vem som helst kan träda in i herrarnas ställe – eller i alla fall genomskåda dem.

I ABC:et låter författaren oss exempelvis veta att ordet "fantasi" är onödigt i konstkännarens vokabulär, ty då denna "alldeles saknas i den moderna konsten, behöver kännaren ej veta något därom". Däremot är det viktigt att kunna lämna dubbeltydiga omdömen då konstkännaren måste vara diplomatiskt och hålla ryggen fri. Detta är de facto kännarskapets höjdpunkt! Ett dubbeltydigt omdöme innehåller både beröm och klander, som "Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier". Så fortsätter det, bokstav för bokstav, och man ler imponerat åt författarens fantastiska förmåga att på ett svalt satiriskt sätt formulera sig, men man anar den underliggande irritationen som sannoligt växt fram genom läsning av konstkritik i tidningar och besök på museum.

Detta skrevs för mer än hundra år sedan och Strindberg riktar sig mest mot kritik av målningar. Det är kanske inte lika tillämpbart idag, då konsten domineras av andra konstformer än det rena måleriet. Ändå är det tänkvärt och underhållande att läsa och fundera över hur mycket man verkligen ser i ett konstverk och kan utläsa, och hur mycket konstkritikern läser in i verket för att kunna lämna skarpsinnig och välformulerad kritik.

Rekommenderas för alla som någon gång funderat på att bli konstkritiker. Och alla andra.

Similar Posts:

• August Strindberg 2012
• Vår postkoloniala värld kritiserad
• Klassisk kritik av Picasso
• Gapa stort
• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom

Den här biografin kan vara ett steg i din bildningsresa. I stora drag känner du säkert till vad som hände i Sverige under den aktuella tiden, men den svenska politiken har ofta i skolundervisning och dylikt hamnat i skuggan av de två världskrigen.

Gustaf von Platens biografi behandlar Gustaf V och Victoria, Sveriges kungapar under 1900-talets början. Han berättar om den gänglige kronprinsen som senare skulle bli en vördad och aktad kung – även känd som tenniskungen Mr G, "Vegurra" eller Gamle kungen. Hans gemål var Victoria av Baden, en mycket vacker drottning som genast vann svenskarnas hjärta – för att sedan se sin popularitet dala då hon på grund av sin bräckliga hälsa alltför sällan vistas i landet som hon var drottning för.

Men bigrafin handlar lika mycket om vårt lands utveckling under Gustaf V:s regenttid från 1907 till hans död 1950 – samma regent, men ett land som utvecklats och förändrats i grunden. Boken är därför lika mycket en historielektion som en bigrafisk berättelse om Sveriges regentpar. Här guidas läsaren genom Unionskrisen som ledde till den svensk-norska unionens upplösande, Borggårdstalet och dess konsekvenser, socialdemokratins intåg, första världskriget, andra världskriget och Hitlers krav som ledde till midsommarkrisen 1941, och så vidare.

För den som istället vill ha sin beskärda del av kärlek och dramatik saknas intet. Här behandlas kort kungens homosexualitet och drottningens kärlekshistoria med von Blixen-Finecke och hennes nära relation med livläkaren Axel Munthe, även om von Platen låter bli att spekulera utan redogör sakligt för händelserna.

Det märks att von Platen gjort god research och att han är mycket kunnig på många områden. Genom otaliga ministrars, hovnära personers och andras dagboksanteckningar växer historien fram. Han har dessutom fått tagit del av nytt material som gjorts tillgängligt. Tyvärr brändes hela drottningens korrespondens när hon dog. En ovärderlig brevskatt som kunnat räta ut många frågetecken gick helt enkelt upp i rök.

von Platen väver dessutom in samtida händelser, som teaterpremiärer och tidningsrubriker, för att ge tidsfärg och en vidare bild av landet vars kungapars biografi han skriver. Hans prosa är lättläst och underfundig; han svänger och vänder på formuleringar och gör på så sätt hela framställningen mycket intressant och verkligt läsvärd.

Som den Gamle kungen skulle sagt: Jag rekommenderar eder detta praktverk å det varmaste.

Similar Posts:

• Politisk dramatik för 100 år sedan
• Passionerat om kampen för en förlorad värld
• Förvånansvärt fräscht
• God save the Queens
• Historia ur den osynligas perspektiv

Sjukdomen visar sig vara cancer.

Den går inte att bota, och läkarna ger Meretes mamma mellan en månad och ett år att leva. Dottern börjar föra dagbok över vad som händer i deras liv, där cancern är ständigt närvarande.

Mamman har styrkan och modet att se sjukdomen i vitögat och leva ändå. Istället för att vara sjuk lever hon de sista månaderna fullt ut. Hon träffar sina vänninor, hennes bekanta ringer och hälsar på, kommer med mat, skriver långa brev.

Samtidigt kämpar Merete och hennes bror mot sjukvården som har svårt att möta en döende patient med den värdighet som bör.

Hennes väninnor Salme och Riitta tar bl.a. med sig Annamarie till pastor Juntunen som ska ha helande krafter. Hon kände en värme av pastorns händer, men inte så mycket mer. Meretes mamma visar en underbar känsla för humor när hon inför dottern förklarar att "Salme och Riitta kommer aldrig att förlåta mig när jag går och dör – efter att de gjort sig en sån massa besvär."

Boken handlar lika mycket om mammans sjukdom som om Meretes sätt att hantera den. Ska hennes mamma dö? Hon som alltid funnits? En kväll ringer Merete till sin mamma som hon brukar.

Hon svarar och säger: "Jag har gäster nu. Jag kan inte prata med dig. Vi har det förfärligt trevligt."

Merete kastar sig i sin mans famn och gråter. Men senare har hon lugnat sig och inser att "mor orkar inte ständigt spegla sig i mina olyckliga ögon, hon måste få ta igen sig tillsammans med mänskor som sörjer mindre än jag". Att som döende omge sig med sina nära som redan börjat sörja en som man vore död måste vara lika svårt som att själv acceptera att man ska dö.

Det är en underbar bok med en fantastisk värme. Den lär oss att döden är ofrånkomlig, men att vi kan lära oss att leva i skuggan av den, utan att tappa i livskvalitet.

Det är bra dödsträning. Vi ska alla dö, alla våra nära ska dö. Det är bara ordningen som är oviss.

Similar Posts:

• Är jag den jag tror jag är?
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction

Distriktssköterskan Mari är ute och promenerar med sin hund och känner genast igen mannen som ligger i framstupa sidoläge bland barr och mossa.

Varför är han död? Den första frågan är naturligtvis inte den sista och snart får man ställa sig frågan vem han egentligen var. Och vilka fler i det lilla samhället Sundsby utanför Varberg döljer hemligheter?

Distriktssköterskan får rollen som den i blöt läggande näsan, den som ställer frågorna och för handlingen framåt, och som genom spänningsromanens historia har uppträtt som trädgårdsmästare, pensionerad tant, rättsläkare eller vad du vill.

Hon är ovanligt mänsklig för att vara frågeställaren och ger oss även insikt i en distriktas vardag, med bensår som ska läggas om varje dag, njursjukdomar, nya datasystem och omstruktureringar inom vården.

Flera historier rör sig parallellt i berättelsen. Kursiverade kapitel som man förstår är e-brev som någon som kallar sig Red Warrior skickar. Självklart kryptiska och introverta, så att vi ska förstå att här är det något riktigt läskigt på gång. Jag har väldigt svårt för det här greppet. Henning Mankell har också använt det i någon av sina spänningsromaner, och många andra författare med honom. Diverse navelskåderi och mysticism som ska ta det hela till en helt annan nivå – som om det inte handlade om ett simpelt MORD och minst en MÖRDARE och lite annat trams.

Jag får sympatier för Mari, hennes kille Åke och hennes son. Historien är spännande, men det är nästan så att man blir mer fascinerad av bensåren som aldrig vill läka. Vad beror det på? Det är jag mer nyfiken på.

Similar Posts:

• Någon har blivit mördad – igen
• Ögonblick som för alltid förändrar framtiden
• Ny skåning
• Mankells makabra mordmission
• Farväl till Wallander

Gå upp tidigt en morgon när man är ledig och inte ska göra så mycket, slå upp balkongdörren, sätta på radion eller lite bra musik, damma lite, vattna blommor, dammsuga med de trådlösa Sennheiserlurarna på, diska, gå ut med tomglasen, skaka mattor, torka golvet, buffa kuddarna.

Och så när allt är klart koka en kopp kaffe och till den bjuda sig själv på en nötskorpa eller två.

Väldigt få personer har det så. För de flesta är städning förknippat med stress och en känsla av otillräcklighet. Det är ju så mycket annat som kräver tid – heltidsjobb, ungar som ska hämtas på dagis, middagsmat, tvättning, läxläsning och så ska man gärna orka vara kärleksfull mot sin partner. Jag inser att min tid som städnjutare är utmätt. Snart kommer städningen även för mig att kännas som ett hemskt tvång – för så småningom vill ju jag också ha ett heltidsjobb, en man och ett par snutna barn.

Tänk om jag och min man då känner att städningen tar för mycket tid från familjelyckan, karriären eller vad det nu må vara. Så att vi kanske börjar fundera på att anlita hemhjälp… kanske svart hemhjälp? Vilka frågor måste man ta ställning till då?

Tinni Ernsjöö Rappe och Lars Strannegårds bok Rent hus är därför viktig och intressant. Som de skriver är det "många heta potatisar" de tar upp. Den infekterade städdebatten handlar om såväl invandrare, städning och svartarbete som jämställdhet. Det går inte att göra frågan enkel hur man än gör.

I boken intervjuas många som anlitar svart arbetskraft. De flesta känner någonstans att det är fel, men blundar åt problemen. Ett exempel är Karin, som gärna skulle anlita vit städhjälp om hon hade råd, eftersom det skulle kännas mer tryggt:

Istället för att behöva känna att man gör något som är lite fult och hemligt skulle ju allt ske öppet. Hemfrids lilla bil skulle köra upp på garageuppfarten med logga och allt, personen som städade skulle säkert ha någon sorts uniform och känna yrkesstolthet. Jag skulle också känna mig mer stolt. "Hej, du kommer också att få pension", liksom. Nu är det ungefär såhär, säger Karin och blundar och håller för öronen.

Är det rätt sätt att få ett jämställt samhälle, där både mannen och kvinnan arbetar heltid och har familj – att lämpa över städningen på en tredje part, ofta en invandrad kvinna som arbetar svart. En kvinna som lever under jorden för att hon inte har något uppehållstillstånd och som jobbar svart för 60-70 kronor i timmen – utan något som helst socialt skyddsnät.

Är det rätt att lära sina barn att andra människor kommer till ens hem för att städa upp efter en? En amerikansk forskare, Ehrenreich, menar att "budskapet till hushållets barn i princip blir att en person från ett annat land är en underlägsen person som inte har bättre saker att ta sig för än att röja upp det andra har stökat till". Vilka konsekvenser får det i det långa loppet?

Ernsjöö Rappe och Strannegård viftar inte med några pekpinnar, utan lyfter fram de olika aspekterna av debatten. Vilka tjänar på den svarta hemhjälpen och vilka är förlorarna? Kan man lösa det med vit städhjälp? Vilka åtgärder krävs från statens sida för att komma till rätta med problemet?

För som journalisten Per, en av de intervjuade, säger: – Den här sektorn är här för att stanna – det är jag övertygad om. Det är lika bra att se till att villkoren blir så justa som möjligt för dem som jobbar med städning i hemmen.

Alltså är det en fråga de flesta av oss någon gång kommer att få ta ställning till. En viktig fråga – vare sig vi är intresserade av städning eller ej.

Och kanske särskilt om vi inte är intresserade.

Similar Posts:

• När är man hemma?
• Spretigt om utbildning och kultur
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Och köttet blev ideologi
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt

Tyvärr kommer jag inte riktigt överens med någon av systrarna.

Men det är kanske inte meningen heller.

De två systrarnas historier löper parallellt, Ingrid-Maries i jag-form och Fredrikas i tredje person. Ingrid-Maries berättelse visar en person som inte är delaktig i den här världen över huvudtaget. Hon börjar på Lärarhögskolan för att hennes mamma vill det. Hon hoppar snart av igen. Hon flyttar hemifrån för att hennes mamma antyder att folk gör det när de vuxit upp. För henne kvittar det.

Av de två systrarna är Ingrid-Marie den mest intressanta, kanske för att hon är den mest främmande. Hon är inte intresserad av ett liv, hon vill bara dö, så man önskar nästan att hon får göra det. Finns det människor som är så frånvända? Ja, antagligen. Och kanske är det inte så konstigt.

Ibland är Pernilla Glasers beskrivningar mycket träffsäkra. Som när Ingrid-Marie får besök av kurskamraten Simon, som nöjer sig med en enkel, men helt osann, förklaring på frågan varför Ingrid-Marie slutade på Lärarhögskolan. Han godtar den genast och börjar obehindrat och länge prata "om skolan och fördjupningsuppgifter och prövande lärare". Ingrid-Marie observerar och reflekterar:

Det behövdes så oändligt lite. Bara en antydan till en annan människa för att han skulle gripa tag och framkalla sig själv mot den bleka fonden. Man behöver inte finnas till för att utnyttjas. Tanken gjorde mig faktiskt deprimerad för den öppnade en obehaglig omvänd möjlighet. Den att jag kunde leva länge bara i syfte att låta andra bli tydliga mot min otydlighet.

Känslan kan kännas igen. Ibland använder man andra människor för att rikta spegeln mot sig själv. Ibland är det man själv som blir utnyttjad.

Men ibland blir Glasers beskrivningar för pratiga och detaljerade. Som att det skulle bli mer ärligt, mer äkta för att man beskriver det noga. Jag håller inte helt med.

Similar Posts:

• Nickes klätterträd
• Drömmar om frihet
• Samma som det alltid var, samma som det alltid var, samma som det alltid var
• Gripande och obehaglig läsning
• Socialrealism is the shit!

Inga-Lill Valfridsson ger i Mod att möta den rätte en handlingsplan i flera steg för att nå ett mål: att träffa en livsparter.

Boken riktar sig till både män och kvinnor som inte längre är purunga, som har misslyckade förhållanden bakom sig, har levat ensamma ganska länge och nu börjar känna sig redo att möta en ny kärlek. Trots att jag är singel har jag svårt att känna att den beskrivningen träffar mitt i prick (det faller ju redan på åldern). Men den som faller inom beskrivningens ram kan nog ha en hel del styrka och idéer att hämta här. Genom att känna sig själv, veta vad man vill och vilka behov man har kan man känna sig säkrare och på så sätt ha lättare att träffa sin andra hälft.

Den vanliga invändningen mot "hitta-en-partner-böcker" är att de tycker synd om singlar och förmedlar budskapet att livet inte är något värt utan en partner. Så är inte den här boken. Författarinnan har själv varit i den situationen att hon, efter en skilsmässa, uppriktigt längtat efter en ny och varaktig partner i sitt liv. Och den känslan delar hon med många människor som faktiskt vill träffa en livskamrat – de som har fattat att allt är roligare om man har någon att dela det med.

Därför känns "uppsåtet" med boken ärligt. Men samtidigt kan jag tycka att det känns ansträngt med sådana här livsstilspsykologiböcker. Självhjälp, jättebra, men det blir något övertydligt och ansträngt med det hela.

Bättre än så kan jag inte förklara det. Det är i alla fall bättre att läsa boken och försöka göra något konstruktivt än att hoppas att någon annan läser boken och gör något konstruktivt.

Similar Posts:

• Praktisk handbok i dejtande
• Dags att börja odla sin trädgård
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Det finns hopp ändå
• Inte så närgånget om närhet

Mitt första strategiska drag var att gå till bokhandeln och köpa Bella Lindes Stora dejtingboken. Efter visst tvekande lät jag även systern snegla lite. Vi har fnissat, smilat och ibland känt igen oss i de små berättelser som fyller bokens marginaler. Både kvinnor och män i alla åldrar har bjudit på sina dejtingerfarenheter. Särskilt charmigt är det Maja, 75 år och pensionär berättar. Det ger ju hopp också:

I mitten av 40-talet var jag oerhört förtjust i en man som jag träffat på dans. Han uppvaktade mig, och vi inledde en passionerad kärleksförbindelse. Men mina föräldrar tyckte inte att han dög. De förbjöd mig att fortsätta träffa honom.
Senare mötte jag mannen som kom att bli min äkta hälft. Vi levde tillsammans i 40 år, fick en dotter och var mycket lyckliga.
1990 blev jag ensam, men stötte ihop med min stora ungdomskärlek som då också blivit änkling.
Det lustiga var att att vårt möte var pirrigare än någonsin. Känslorna fanns fortfarande kvar. Och samma slags uppvaktning med blommor, telefonsamtal, små kärleksfulla brev. Idag är vi ett par, och lyckligare än någonsin.

Sedan finns här goda och handfasta råd. Som bra saker att tala om under en dejt, och samtalsämnen man gott kan undvika. Som att man hellre ska diskutera sina intressanta hobbies än dissekera gamla partners. Just dessa val känns ganska naturligt om man vill framstå som ett gott parti, men det känns ändå bra att få höra det från ett proffs.

Det är en kul bok att läsa i lite här och där, ta ett kapitel i taget. Att lyssna till andras erfarenheter är alltid spännande, och särskilt inom det minerade kärleksområdet där vi är som mest skraja för att göra bort oss. Vem har inte avstått från att ta första kontakten i rädsla för att få ett nej? Bella Linde vill avdramatisera dejtandet och gör det "lätt, rätt & roligt" som bokens undertitel anger, genom att kapitel för kapitel ta oss genom de olika stadierna. Från den första kontakten till "är vi ihop nu?" med mellanlandningar på spelet, mötet och sex.

Bokrea som det är var Stora dejtingboken extra prisvärd. Gör den att jag vinner tävlingen får det ses som väl investerade femtionio kronor. Om jag inte vinner vet jag i alla fall att jag är i gott sällskap. Fyra av tio hushåll i Sverige består nämligen av singlar.

Similar Posts:

• Dags att bli två!
• Hur ska man hantera sina ex?
• Inte så närgånget om närhet
• Dags att börja odla sin trädgård
• Nära men sin egen