Senaste Cohen-diktsamligen kom ut 1984 och det var Book of mercy eller Nådens bok på svenska. Detta är Book of longing, Längtans bok, antar jag, det finns ännu ingen översättning till svenska nämligen. Jag kollar på nätet den finns redan på danska, norska, finska – alla nordiska språk och de flesta europeiska. Men ännu inte på svenska. Jag skulle gärna läsa lite i en översättning. Jag känner att min engelska inte längre är vad den en gång var.

Boken omfattar mycket, den rymmer dikter från 1979 till 2005. Det är 240 sidor ur Cohens liv. Det är högdraget, patetiskt, pinsamt, roligt, vackert, fantastiskt, mediokert och allt däremellan. Det är ingen poesi som jag bedömer, möjligtvis skulle jag kunna besjunga den. I C#m skulle jag vilja göra ett försök. Det är nog allt han skrivit känns det som sedan senast, och mycket har redan publicerats på nätet på den utmärkta Cohensidan the Leonard Cohen files.

Detta är poetens samtal med G-d i en antar jag judisk tradition som jag inte vet något om. En snuskgubbes anteckningar, skisser av nakna kvinnor och självporträtt på var och varannan sida. Cohens dikt upphör att vara litteratur om och om igen, det är ett samtal med oss och sig själv, herren och med skrivbordet på Hydra där han skrev sången ”Bird on a wire”. Cohen ber läsarna om ursäkt för att han stjäl vår tid med sina tankar. Den mesta dikten här är skriven ur munkkåpan då Cohen var Jikan på Mount Badly, ett berg utanför Los Angelse.

Jag kan enkelt välja ut 10 dikter jag gillar i boken, lika enkelt är det att hitta 10 som lämnar mig oberörd. Ändå är det påtagligt att boken bär på en rikedom i sitt virrvarr av texter utan någon tydlig linje, den går inte att greppa riktigt, i en sådan här text.

Och så undrar jag smått om jag kan recensera en man vars verk betytt mer än någon annan människas verk hittills under min levnad?

Jag konstaterar att det har blivit 2 skivor ur dessa texter och att de känns starka, de texterna borde vara de bästa eftersom Cohen bemödat sig att sätta musik till dem och sjungit in dem på skivor. Eller känns de bara starkast för jag hört dem sjungas och de är bekanta? Jag gillar kanske sånger bara de är sånger de texterna och inte bara sex rader dikt.

Cohen är gammal nu, ändå älskad av kvinnor på ett sätt som jag funderar över, han är ju en snuskgubbe den enda accepterade snuskgubben och det jag älskar och det som antagligen får kvinnorna att tycka om Cohen är humorn som finns där hela tiden. Han har pratbubblor till teckningarna i boken som inte föreställer nakna kvinnor eller självporträtt och det är alltid stor humor i dessa pratbubblor.

Similar Posts:

• Drömflagor
• Att dribbla med Maradona och förälska sig en smula i Leonard Cohen
• En oanständig uppenbarelse
• Håll! Du är så skön!
• Inte bara ord som vi kastar runt

Nicks far är med egna ord Amerikas största författare, han skriver ständigt på den stora amerikanska romanen. Han är det oupptäckta geniet, en av alkisarna på Bostons gator. Han ger aldrig ut romanen, den blir aldrig färdig. Han super sig istället sönder och samman och hamnar på gatan.

Boken handlar om Nicks far, men lika mycket om Nick själv; deras öden är sammanflätade. Det är en självbiografi, med en fiktiv touch som tillför romanen ett konstnärligt värde. Det självbiografiska ger närvaro och det är en historia jag vill återberätta. Den alkoholiserade fadern, modern med de många karlaffärerna som tar sitt liv, sonen som verkligen blir författare, men som även han nästan gått ned sig innan dess, i droger och alkohol. Fadern är frånvarande under Nicks uppväxt. Han tar kontakt som vuxen med fadern för att filma honom, för att skriva boken. Tidigare har han inte velat veta av sin far. Samtidigt är det en skildring av livet på gatan, de utslagnas tillvaro, en skildring av USA som ett misslyckat projekt.

Nick Flynns berättelse är episodiskt skriven (årtalen är utsatta allt efter som kapitlen skrivs) med en poetisk skärpa. Det är en viktig roman, en stor roman, men det är inte helt självklart. Jag tänker ofta när jag läser på varför just denna blivit översatt (förutom att nå'n kände nå'n som kände nå'n som kände Nick och så en drink och så ett projekt). Den är så Amerikansk. Vad har den att säga oss i Sverige? Efteråt vet jag: den säger att såhär kan det bli här inom en snar framtid, om allmännyttans lägenheter blir privata och vi får lika många uteliggare som i romanen, som i USA. Samtidigt är det redan såhär mellan söner och fäder – Boston kan ses som en kuliss bara.

Romanen växer efter läsningens slut, och får mig allvarligt att reflektera över detta eviga far- och sonförhållande som är vårt samhälles ryggrad. (Jag vet inget om mor-dotterrelationer, därför uttalar jag mig inte om det.) Kvinnorna spelar birollerna i det eviga dramat far och son. Så är det även i denna roman som luktar piss och dålig vodka som gör en delirisk, men skärpt. Romanen är mänsklig, mörkt mänsklig, men den slutar dock hoppfullt, i och med att romanen finns, som ett monument över en far vars liv på ett sätt inte alls skulle ha funnits utan romanen och över en son som tog sig fram och ut till faderns mål.

Hur förhåller sig boken till den självbiografiska genren då? Svårt att säga, men det är ingen bekännelseroman à la Augustinus eller Zola. Men det är heller ingen biografi över en far, det är en blandning snarare. Den har beröringspunkter med På drift av Kerouac, men den är ju ingen uttalad självbiografi utan en roman. Detta är ju också fiction, trots att det handlar om författaren och hans far. Den förhåller sig närmare sådana verk som inte är uttalat självbiografiska, men som jag läser som något väldigt nära författarens liv, av nån anledning, som Samuel Becketts prosa och Nick Caves sångtexter.

Det som får mig att gilla boken är detta tydliga anslag till en tradition, som jag på nåt sätt alltid läst och är uppväxt på. En slags intellektuell arbetarklass som Eyvind Johnsson på speed ungefär, eller som på Valands konsthögskola.

Med andra ord ska man läsa boken för historien den berättar, för den rena fina prosan, och för att det är ett oromantiskt avtryck ur det man, i brist på annat, kallar verkligheten.

Similar Posts:

• Olyckliga vindar på USA:s östkust
• Blodigt, magiskt och smörigt romantiskt
• Rakt in i en bergvägg
• Oemotståndligt beroendeframkallande
• ”Dagen börjar vid midnatt”

Men när jag nu läst boken så kan man se ljuspunkter, ändå. När jag kan känna att hon är ärlig med sig själv och börjar berätta så finns det behållning, hon kan ju skriva och visar det även stundtals men hon verkar ha ett behov av att kontrollera sig, hon låter aldrig tankarna prosan fara iväg det känns extremt kontrollerat och det är därför jag kan känna att det är på gränsen till tråkigt medelklasproblem som inte ens får blomma ut, så det blir absurt. Så fort det bränns så skriver hon inte vidare. Jag får skratta då och då och jag kan känna igen dikternas Bodil Malmsten och jag undra varför hon inte skriver dikter?

Hon pratar om att hon vill skriva en roman men det går inte, där tycker jag det hettar till och blir intressant. En utlandslevande svensk som nämner att det finns skillnader mellan saker och ting men inte vill gå in på vad, för hon verkar inte vilja generalisera …

Hur intressant är det att läsa en författare som inte verkar vilja bjuda på sin klarsyn eller sina generaliseringar, eller för all del sina fördomar? Detta vill inte Bodil och det är rätt trist. Varför skriver hon inte dikter då, det enda jag kan tänka mig är att dessa böcker ändå säljer, vilket diktsamlingar inte gör. Detta är väldigt tillgängligt. Litteratur vete sjutton om det är men det finns och ska väl finnas och jag ska inte rituellt bränna boken utan den blir en prydnad i bokhyllan, men jag vet ju att kvinnan kan så mycket bättre… men hon kanske har det för bra där nere i Frankrike och det ska en väl unna henne.

(Varit ute på krogen med boken ikväll och den är faktiskt trevlig att dricka öl med. I mitt försök att hålla min hemliga agenda att jag ska ha druckit öl med levande författare jag recenserar. I brist på författaren denna gång så tog jag med boken. Den funkar på krogen inte som Saarikoski men ändå, korta textsjok och citat och det finns ju ändå dikter i boken. Nu önskar jag ännu mera att jag inte läst den och skrivit en blind hyllning. Hon gillar ju Pamuk och Szymborska.)

Similar Posts:

• En värld att försjunka i
• Så gör Bodil Malmsten
• När man odlar sin trädgård
• Nyskapande om muskeln som håller oss vid liv
• Loggboks-Bodil är min vän

Jag tänker på teaterövningen som vi brukar göra på teatern, som kan visa hur fast vi är i struktur, då man skall försöka rabbla ord snabbt rakt ut som inte hör samman med varandra. Hur svårt det är att inte ha något sammanhang man får fram typ 5 ord sedan slinter man och berättar något eller säger två frukter efter varandra.

Den här poesin är expert på att stapla upp ord som liksom inte hör samman, synbart utan de är ord med egna värden i att vara ord. Så upplever jag, En maskin av ljus och det är inte alls illa. Jag blir bara nyfiken på vad det där berättande som finns bakom som jag känner eller kanske bara inbillar mig är. Jag vill se maskinen av ljus.

Formgivningen som är gjord av poeten själv, sättet som titeln är insprängd i en engelsk text är fullkomligt suveränt liksom bilden av Carl Hammoud, böckerna som det flyger ut blad ur slumpmässigt, jag kan tycka den bilden säger hur de här dikterna kommer till som en slumpgenerator med bakomliggande mänsklig intelligens om man skrapar på den lite.

Det är okonventionellt och intressant. Sparsmakat, skulle det finnas jämförpris för poesi skulle priset per ord (eller skulle man ha jämförpriset i kilo?) vara väldigt högt på denna diktsamling, men kanske att den är värd det.

Similar Posts:

• ”Jag tänker ett ljus”
• Verklig dystopi, i slowmotion
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• Ett tågavtryck med graffiti, tack!
• Samtal om växter och moln

Att jag känner mig utvald är för jag själv har språkligt och kulturellt ungerska rötter. Jag är en så kallad västmanländsk ungrare. Vi är en stam som häckar i Köpingstrakten och brinner för konsten och det ungerska vinet.

Det kom många ungrare som förgyllde vårat svenska språk med en unik brytning som hörs på långt håll. De intellektuella fick fly landet och så har det varit om och om igen. Ungern är ett land dränerat på sin intelligentsia. Ett ungerskt skämt som är sant är att när chefen gick ut från laboratoriet när man skapade atombomben så pratade forskarna ungerska sinsemellan. Många flyttade till USA men det finns ett bra gäng i Göteborg också liksom i resten av Sverige. Diskussionslystna och trätande. En ungersk herre skämtar eller så pratar han politik.

Jag som är västmanländsk ungrare från Jugoslavien kan aldrig nå samma klass som de ungerska ungrarna och Ungerns vagga därifrån själva mallen för skriftspråket kommer ligger numera i Rumänien och det är inte heller lika fint. Ett stolt revolutionärt folk. Fortfarande med en fantastisk kulturproduktion men även rasistiska ideal som nästan ångar ur jorden. Sedan jag har en liten firma som inriktar sig mot att göra affärer med Ungern, så undrar jag om det är ett land av skojare eller så är det bara så att varenda skojare hittar mig.

Ungern verkar det gå sämre för än nånsin fast det alltid har varit bittert, fattigt och jobbigt för den lilla nationen i Karpaternas bäcken. Ett tankeexperiment undrar hur det hade blivit om revolutionen lyckats 1956 eller kanske redan 1848 då det var revolution gången innan. Österrike funkar, ungrarna säger att utan kommunismen hade vi varit på samma nivå som Österrike. De har i alla fall nu en politiker som kommer ut med att han ljuger (av misstag så klart, inte lögnen) det är ju lite unikt. Det blev oroligheter av men lite konstigt, det var borgare som revolterade. Och Sverige skakas av att ministrarna inte betalar skatt och tv-licenser. Min städhjälp har flyttat tillbaka till Rumänien och Tv det har jag naturligtvis inte.

Jag törs knappt hoppas på att det blir bättre i Ungern. Jag tror inte riktigt demokrati funkar söder om Tyskland. Folk gör som dom vill i för stor mån söder om tyskland eller så är det väl ännu en av mina fördomar. Ungerns ledare Imre Nagy under folkresningen var på folkets sida, blev dömd till döden av en folkdomstol, när kommunisterna tagit makten igen och Ungerns egen Stalin, János Kádar tog över styret. Alla hade jobb och en stor del av befolkningen var försupen, fullt normalt att dricka snaps dagarna i ända på jobbet. Det infördes förbud att servera starksprit innan klockan 6.00 på morgonen. Det hjälpte inte så mycket, det går alltid att ordna saker. Ska man då gratulera på femtioårsdagen nu när Ungern är fritt trots allt. Den friheten kan ses ibland som en möjlighet för väst att köpa upp hela Ungern. Det är lite sjukt, dessa jätteshoppingtempel och fattigdom hand i hand. Jag vet inte, men nu går det att resa billigt till Budapest från Göteborg, Wizz air har öppnat lågprisfilial på Hisingen. Börjar bli dags att prova på.

Similar Posts:

• Konsten finns i underströmmarna
• Suggestiv konfrontation i Kalla kriget
• Skrämmande utveckling i Ungern
• Själslig slitning i katastrofens skugga
• Rytm, rim och ungersk poesi!

Dikten "Skrivarkurs" är en rolig betraktelse över fenomenet skrivarkurser, man kan le åt den, men man kan även läsa de andra dikterna i samlingen genom dikten som en metod som är använd.

Det är väldigt traditionellt på ett positivt sätt, en van lyrikläsare vet hur han skall bete sig i det lyriska landskapet och har lätt att se poängerna, kanske till och med missar hur bra det är? Jag njuter dock av iakttagelseförmågan som poeten har, rent mänskligt men även språkligt.

Han använder ord som får mig att haja till och känna ja just det, det ordet finns också och vad perfekt att använda det just så.

Svenskt är det också, svenskt hetro-Svensson-liv i storstaden. Det säger något om det mentala tillståndet i landet, som alliansen tagit över.

Titeln bör väl påpekas, är fullkomligt genial. Måndagsdikterna, den titeln säger något om dikterna eller inte säger något utan tillför en dimension till. Liksom titlarna till diktsamlingens dikter är fullkomligt fristående men tillför mycket, de är beskrivande eller stämningsskapande, de är utklurade och tillför dikterna något eller så står de där bara för att sätta myror i huvudet på läsaren: "Flaskpost hittad 1953".

Det är ett välbekant lyriskt landskap, rösten självklar men ändå är det eget. Jag nickar och håller med, språket som inte är ansträngt eller egentligen inte speciellt, men så njutbart. Vardagsrealism på det mest positiva sätt du kan tänka dig och kan du inte tänka dig så tänk om.

Och så lite existentialism och krydda med humor, t.ex. i de litterära finrummen som i dikten: "Till Chefen för akademien"

Strindberg lär ha varit väldigt söt som barn,
så om du bara varit född vid rätt tid
och på rätt plats, kunde du ha fått hålla det söta Strindbergsbarnet i knät.
Du kunde ha stuckit ut tungan slappt mellan läpparna
och blåst ut lite luft, så at det söta Strindbergsbarnet
fick skratta åt dina pruttljud.

Jag gillar det här, förena geniet med sin barndom och föra in lite prutt och så det rent av homeriska epitetet "det söta Strindbergsbarnet" som återkommer. Så hör det väl till saken att jag har rötter från staden som är känd för sin prutthumor (Szabadka).

Jag måste dock rekommendera boken varmt till de som vill ha lite trygg poesi som en djupare form av underhållning än tv. Människor som inte vill ha något som är allt för konstnärligt konstig eller modernt. Dessa dikter är som en trygg morfar att sjunka ned i famnen på. Härligt och med fördel avnjutet med ett glas rött i badkaret.

Similar Posts:

• Storslagen enkelhet
• Riktig ”kylskåpspoesi”
• Diktens universum
• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Vems är då felet?

Hello Money är en reseskildring och titeln syftar på första intrycket av indien att folk hälsade med ett smile och sedan ville de ha turisternas pengar.

Boken är en pojkäventyrsroman/reseskildring för tvåtusentalet. Två veganer ger sig iväg mot Indien på cykel. Vi bjuds på en massa möten, missöden och lyckoträffar. Lättsamt skildrat på en påhittig men ändå ganska rak prosa. Jag skrattar och njuter men skäms (på författarens vägnar) ibland för att det var så här jag ville och skrev när jag var 15. Det är väl underbart att det får finnas trycker jag ner min egen kritikerröst, den som fått mig att inte längre skriva så.

Herr Landahl låter sig själv fara iväg i fantasier och följer varje infall en bit när han skriver men sedan låtar han tråden, det infallet bara falla, för att följas av ett annat infall. Jag njuter men känner mig lite lurad, hade inte den där tegelstenen något med hela bokmuren att göra, ingick den inte som ett effektivt verkningsmedel i bokens form? Nej det var endast ett infall.

Själva Indien-delen kan jag lika väl vara utan, det är innan, resan dit, som jag tycker är rolig, bort med typ 100 sidor Indien så blir boken bättre. Detta är dock ändå en bok väl värd att läsa. Jag blir sugen på att resa och leva det fria resande livet. Pöjkarna är dock väldigt pk tycker jag, när en får reda på att de har dreadlocks så blir man inte förvånad, det var liksom bara pricken över i och veganer och miljökämpar är de naturligtvis. Det känns förutsägbart nästan tråkigt. Men man kan överse med detta för en skrattar och känner känslor under läsningen. Således med vissa invändningar mycket bra blir sammanfattningen då av denna köttbefriade resa.

Similar Posts:

• Tröttsamt unken radikalism
• Besök i paradiset
• En skön rökpaus på räls
• Thelma & Louise med djup
• Med minnet som lins

Boken är givande men jag förändras nog inte märkbart, utan får mina egna sanningar angående skrivande bekräftade eller omkullkastade. Jag nickar och skrattar och flinar och grubblar. Det är en otidsenlig bok och just därför viktig. Jag har läst den flera gånger innan jag vågar recensera den, vet inte riktigt vad jag ska ha den till, den är ju vis men den är ju riktad, den känns helt onödig för folk som inte skriver en smal bok som det är kul att den finns.

Den väl grundade meningen kan tänkas stå på grund.

Talesättet 'den goda boken' måste vara präglat av människor som inte är intresserade av litteratur.

Sången som inte hörs för allt guld i strupen.

Ungefär så pågår det och jag skulle kunna ha utförliga kommentarer om varje sentens, men då förstör jag tjusningen med kvickheterna eller visheterna.

Boken bör avnjutas i små portioner och med en stor portion humor, då blir allting bra.

Similar Posts:

• Känsloporr eller samhällskritik?
• Den evige provokatören
• Litteratur, klass och det mångkulturella Sverige
• Om vi har råd med detta…
• Präktig biografi

Boken börjar med små essäaktiga texter om företeelsen och jag vill citera "Det går inte att tävla i poesi därför gör vi det." Boken är ingen tävling utan ett sätt att föreviga något så flyktigt som publik och poeters möte men det sker på publikens bekostnad publiken är inte med hela det teatrala avslappnade är inte med. Sättet som jag avnjuter texterna bäst på är som en slags termometer i tidens anus, jag får dock problem att komma fram till ett enigt utslag av denna termometer men mycket feber är det nog eller det är då jag gillar denna samling när det är feber när det berättas något när det gestaltas och åsikter inte bara slungas ut banalt och tråkigt. Det får gärna vara omoget men inte tråkigt slentrianmässigt. Jag kan tycka att lite drygt hälften av texterna lämnar mig ganska oberörd men de kanske berör andra läsare och det är väl det fina med en sådan här samling. Det bittra är väl att man vill höra mera av rösterna som tilltalar en men det är mycket få som är representerade med mer än en dikt var och så undra jag lite om det är jag som kommer in i någon slags läsart eller om det verkligen är så att det är bättre texter i andra halvan av boken?

Roligt är också att känna igen namn från Göteborg trots att jag inte direkt hänger på poetry slam-hak som hängmattan. Jag noterar också de nysvenskt klingande namnen och de två ungerskt klingande. Jag fundera på skribenternas åldrar och annat ovidkommande. Det som berör mig är de som berättar något om sin barndom och gestaltar den jag har i det längsta inte velat nämna någon enskild för det är så många som inte blir nämnda då i ett sådant här sammanhang men ändå dikten om mobbingoffret som blir itutad att pinka på kraftledningen ruskar om mig rejält och spydikten luktar det om och om det är positivt eller inte det är en bra fråga. Det finns en gammal definition att poesi inte går att återberätta de texterna här som jag gillar kan jag sätta etikett på som jag nyss gjort, jag älskar även avsugningsdikten, stringtrosadikten och vad ska jag beställa-dikten! Så här kan jag fortsätta det har skett en resa, jag kan berätta något, men fortfarande gäller det bara drygt hälften av texterna, de andra kanske kräver scenen eller en annan läsare. Men hälften är väl inte illa varför ska jag haka upp mig på det. Jo för det andra det som jag skulle kalla talangen dras ned lite och det är synd eller?!. Lite nyfiken på vilka och hur urvalet till boken gått till och ordningen i boken det verkar vara lite tema, det är fler stjärtdikter i rad o.s.v.

Ja i stora hela så är det roligt att ha fått läsa de delarna jag gillade av boken liksom att få höra en hit, det är samma sak men ändå kittlande roligt. Tack svensk slam.

Similar Posts:

• Att leva med poesi – en intervju med Nora Gomringer
• Plats i hjärtat för Håkan
• Ja, men vad är det som är queer?
• Skämt som inte är skämt
• En naiv idealist som dör på slutet

Varje rad i första delen av boken är som en aforism men det löper ändå lätt och ledigt och en känner vår tid dunka fast stoffet är gammalt som dom gamla grekerna, det handlar ju faktiskt till och med om en av de gamla grekerna närmare bestämt Pythagoras. Lång besvärjer sig på något sätt och kliver innanför huden på Pythagoras och hans tid och skriver en biografi och en skröna och ett historiskt/filosofiskt verk med fotnoter på samma gång.

Han har hållit sig i den "(sken)självbiografiska" fåran länge nu, på ett underfundigt sätt och jag har fått gapskratta men med sin näst senaste roman Ryska kusinen så lämnar han vår tid och ger sig in i mer klassiskt episkt berättande (Jag tänker på Eino Hanski), här möts det först nämnda och det senaste. Denna bok är en självbiografi (som Pythagoras hur konstigt det än låter) men ändå en episk roman om ett annat liv. Prosan är dock omisskännligt Långskt lekfull, ett nöje att läsa trots tuggmotstånd.

Mästerverk, följaktligen nomineras han för första gången till Nordiska rådets pris. Vinner inte men är ändå äkta stolt då han läser ur boken på restaurang Trappan på Folkets hus i Göteborg som nu två år i rad tagit dit en handfull av de nominerade författarna till nämnda pris. I år var det skam att det svenskaste av nomineringarna som var där var Lång med sin klingande finlandsvenska men ännu skamligare för trappan är att högsta trappsteget har de aldrig prickat in, aldrig har vinnaren varit med på dessa författarkvällar. Lång är som uppträdande författare, tillbakadragen och lågmäld, raka motsatsen till sin sprudlande, lekfulla, fyndiga, påhittiga prosa.

Pythagoras en halvgud/människa, Apollo är hans far enligt sägnen är huvudpersonen. Vi får följa mobbingen från barndomen och uppväxten men någon psykologisk finskildring av människan/halvguden P. är inte detta, det är grövre penseldrag som romanen är dragen med. Den handlar om staten och vishetens roll gentemot staten, det är en filosofisk thriller eller en politisk revy, det handlar om handel och pengarnas roll när den kommer in i handeln och så handlar det om människan som alltings mått. Det är grova penseldrag, det är vist och fastslaget men ändå undanglidande och med glimten i ögat. Någonstans skriver Lång, om ni hittar något vist i boken så är det antagligen stulet från grekerna. Han är bra ödmjuk denna författare, denna filosof. Jag gillar det. Och när han på ett ställe säger "och det är blott ljud utan mening." Och det följer en massa bokstäver bland vilka de sista är klockren ungerska med ett stavfel, kära stavas; Kedves, så tar jag det liksom varje ungersktalande som en personlig hälsning.

Därför är denna recension en personlig hälsning från recensenten till en vän och författare. Du har skrivit ditt mästerverk tycker jag och sådant är världen tacksam för och mästerverk för en författare är det närmsta sanningen han kan komma. Långt ifrån vinst av priser, försäljningssiffror och annat sådant. Jag avslutar med att citera Douglas Adams: "42" och så lite ljud som inte ens är ord; "Most már találkozunk, viszontlátásra kedves barátom".

Similar Posts:

• Den finske mannens hämnd
• Underfundigt romanbygge
• En avsaknad av nyanser
• Läs Scepticism Inc. istället
• Om Gud var en slacker