Många människor har åsikter om konst. Särskilt om konstnären får bidrag ur någon samhällelig skattkista. Tyckandet kan ta sin form i de mest nedlåtande omdömen om konstverket händelsevis väcker motvilja hos sin betraktare. Personligen har jag många olika minnen förknippade med konstverk och skulle inte vilja vara utan dem. Minnena fungerar som hållplatser i mina tillbakablickar i livet och utan dessa hade jag förlorat min nyfikenhet och haft mycket tråkigare på färden.

En del konst har en unik förmåga att vidga mina föreställningar. För att förklara mig närmare kan jag ta följande exempel: Jag bär inom mig en uppfattning om att människors viktigaste egenskaper i mångt och mycket har varit desamma genom århundradena. Men om jag rannsakar mig själv, måste jag nog erkänna att jag av ren bekvämlighet låtit bilden bestå. Kanske för att det känns obekvämt att notera avvikande beteenden eller värderingar hos någon som jag vill ska ingå bland mina kulisser. Jag bestämde mig därför en dag för att kasta mig ur bekvämlighetens fåtölj för att låta en konstnär skaka om mig lite grann.

I Carl Johan De Geers bok Släkten och slavarna ges utrymme åt frågandet och undersökandet av det förflutna. Konstnären undersöker något som han suddat ut tidigare i sitt liv, nämligen den egna adelssläktens historia. I det här fallet Louis de Geer, som levde 1587 – 1652 och som i skolböcker beskrivs som Sveriges industrifader. Men det är i ett helt annat ljus konstnären placerar sin adliga släkting.

De Geer har tidigare undersökt obekväma saker i sin familjehistoria, vilket återges i självbiografin Jakten mot nollpunkten. Där berättar han bland annat om sin mormor som var nazist. Relationen var likväl viktig under uppväxten, eftersom hon visade omsorg och skapade en trygg bas när den egna mammans dysfunktionella liv rent ut sagt var ett helvete för honom och hans syskon.

I konstnärens väg kom på kort tid två olika män som hade kopplingar till en slavstation i Ghana, som grundats av Louis De Geer. Deras vittnesmål om sina släktträd gjorde att Carl Johan De Geer började nysta bakåt i sin egen historia. De samlade intrycken påverkade honom så att han fann mod att omvandla sina fynd till ett konstnärligt projekt.

Grävandet innebar att De Geer läste böcker av författare som beskrivit slaveriet; exempelvis Janne Lundströms serialbum om Johan Vilde samt Yaa Gyasis roman Vända hem. Men han tror sig inte kunna klara ett besök på slavstationen i Ghana – han är rädd för vad ett sådant besök kan göra med honom.

I boken varvas berättande text och fotografier av de handfasta konstverken. Bland annat pryds en stol med bilden av kedjade slavar och ett porträtt av en adelsman. Det ser uppkäftigt ut. Konstnären som var ung 1968 är fortfarande rebellisk och han visar med sitt grepp hur allt har ett pris. Bearbetningen ska påminna om att vi aldrig får glömma den omänskliga slavhandeln.

Undersökningen och konstarbetet var till en viss del terapeutisk, gissar jag, även om det gått lång tid sedan slavarna tillfångatogs i familjens regi. Konstskapandet väckte för De Geer även frågan om vi med nutidens värderingar överhuvudtaget kan döma de människor som levde med helt andra föreställningar och en helt annan samhällskonstruktion? Troligen går frågan djupare i honom än vad som egentligen kommer fram i texten.

Ibland fantiserar De Geer om att gravera en mässingsskylt som han ska sätta upp på det vackra palatset vid Götgatan i Stockholm och som är uppfört av hans förfader. En textidé är ett citat från serieböckerna om Johan Vilde och en annan textidé är kortare: ”Detta hus är byggt med slavpengar?” Men samtidigt vidgar sig hans perspektiv till nutiden, eftersom många av de omgivande klädbutikerna säljer varor som enligt uppgift tillverkats under slavliknande förhållanden. Också den kollektivtrafik som rullar i Stockholm har bakomliggande företag med intressen som kränker mänskliga rättigheter.
Jag önskar nästan att han omsatte sin idé om mässingsskylten i praktisk handling, av omsorg om vår nutid och framtid.