Essäsamling Den försiktiga resenären handlar om resor, att komma hem och att resa tillbaka till platser där man länge vistats. Om att vara resenär – det vill vi alla kallas eller kalla oss – inte turist. Om flygskam. Att lära sig något av sina resor. Att göra sig hemmastadd under resan. Att förstå nya miljöer. Att längta tillbaka.

Boken består av tre längre kapitel efter ett inledande och initierat förord om resandets historia och resandet som idé. Därefter berättar Mazzarella i första kapitlet om kryssningsresor hon gjort med de norska kryssningsfartyg (med ofta filippinsk besättning) som seglar världen runt med äldre välbeställda pensionärer. Hon har rest ensam på arbetsuppdrag, tillsammans med sin tidigare man Lars G och nu med sin nuvarande man L. Hon säger sig både fascineras och äcklas av kryssningskulturen. På något plan påminner skildringen av livet ombord om flera av dikterna i Lars Huldéns lilla bok Inga stjärnor i natt, sir (2012) – att som äldre resa utan intresse för show eller underhållning (eller för att bli fotograferad) utan för att få se stjärnhimmeln.

I det andra kapitlet berättar hon om sin och makens vistelse i Australien och återvändandet dit. Mazzarella skriver utförligt om världsdelens historia, natur och människor. Om att få nya vänner, yngre vänner med livet framför sig. Om australiensarnas vänlighet och direkthet men också om urinvånarnas utsatthet. Om naturens och djurlivets storslagenhet.

I sista kapitlet är det åter Australien och vännerna där som är i fokus – men hon skriver också fram sin döde far som hon något orättvist skrivit lite om i tidigare verk. En tillbakadragen och hyperkorrekt man som hon inte riktigt kände – som hon via sin mor lärde sig förstå sig på. Nu som själv över sjuttio kan hon känna en större fördragsamhet med den han var. Hon var ju faktiskt ”pappas flicka” och i många lägen förde han hennes talan trots att hon kanske inte begärde det. Just då.

Livet – och våra relationer – är också en resa. Mazzarella plockar fram – ofta vardagliga – minnesbilder av nära som hon mist och kan känna tacksamhet över någon liten detalj som (ändå) blev rätt. Om inte annat så efteråt i det egna minnet. Som över- och efterlevande ändrar våra känslor över tid. Vackert lyfter hon fram för kärlek det arabiska uttrycket ta’burni som ungefär kan översättas med orden ”du som ska begrava mig”, alltså; ”du som jag inte vill överleva”. Kan känslan uttryckas starkare?

Starkt berättar Mazzarella också om hur hon och maken på en resa från Australien till Nya Zeeland besöker minnesplatser för jordbävningsoffren i Christchurch den 22.2.2011. På ett ställe har en mamma placerat ut ett foto och en minnesdikt över sin döde son:

”Please don’t ask me if I’m over it yet, I’ll never get over it
Please don’t tell me he’s in a better place, he’s not here with us
Please don’t say at least he’s not suffering
I havent’t come to termes with why he had to suffer at all
Please don’t tell me you know how I feel, unless you have
lost a child
/…/
Please just say you are sorry.
Please just say you remember our child
Please just mention my child’s name, please let me cry.”

Orden drabbar. Idag har minnesplatser för katastrofer blivit en sorts ”upplevelseturism”. När vi ställs inför andras vanmakt upplever vi den egna sårbarheten. Samtidigt kan vi fascineras av slumpen, av naturens kraft. Ingen går någonsin säker någonstans. Mazzarella citerar och översätter Will Durants ord: ” Civilisationen existerar med geologins medgivande vilket kan återtas när som helst”.

Merete Mazzarella är diplomatbarn och har gått i skolor överallt i världen – ändå ser hon sig som just en ”försiktig resenär”. En som vill ha ordning och reda, rutiner och ramar. Boken skildrar också hennes starka relation till maken. Tacksamheten över åren de fått och får tillsammans. De har gift sig som 65+. Han är ”världens bästa reskamrat”.

Jag är en hängiven Merete Mazzarellaläsare – varje ny bok är en läsupplevelse. Som läsare blir jag inspirerad av den här boken som lär en mycket om en värld långt borta. I dag närmare än förr. Samtidigt handlar essäerna om inre resor och livets lärdomar. Ingen annan författare kan som Mazzarella förena högt och lågt, djup kunskap med banala (?) detaljer. Om människor som alltid lever som människor lever – av lokala och kontextuella förutsättningar och orsaker. Det nästan känns som om jag varit med och där – även om det bara är mellan bokpärmar. På så vis skriver Merete Mazzarella.