I ett av de dagliga telefonsamtalen till dottern nämner Merete Mazzarellas mamma Annamarie nästan i förbigående att hon är sjuk. Hon som aldrig brukat vara sjuk. Frisk som en nötkärna och aktiv fast hon är över de sjuttio.

Sjukdomen visar sig vara cancer.

Den går inte att bota, och läkarna ger Meretes mamma mellan en månad och ett år att leva. Dottern börjar föra dagbok över vad som händer i deras liv, där cancern är ständigt närvarande.

Mamman har styrkan och modet att se sjukdomen i vitögat och leva ändå. Istället för att vara sjuk lever hon de sista månaderna fullt ut. Hon träffar sina vänninor, hennes bekanta ringer och hälsar på, kommer med mat, skriver långa brev.

Samtidigt kämpar Merete och hennes bror mot sjukvården som har svårt att möta en döende patient med den värdighet som bör.

Hennes väninnor Salme och Riitta tar bl.a. med sig Annamarie till pastor Juntunen som ska ha helande krafter. Hon kände en värme av pastorns händer, men inte så mycket mer. Meretes mamma visar en underbar känsla för humor när hon inför dottern förklarar att "Salme och Riitta kommer aldrig att förlåta mig när jag går och dör – efter att de gjort sig en sån massa besvär."

Boken handlar lika mycket om mammans sjukdom som om Meretes sätt att hantera den. Ska hennes mamma dö? Hon som alltid funnits? En kväll ringer Merete till sin mamma som hon brukar.

Hon svarar och säger: "Jag har gäster nu. Jag kan inte prata med dig. Vi har det förfärligt trevligt."

Merete kastar sig i sin mans famn och gråter. Men senare har hon lugnat sig och inser att "mor orkar inte ständigt spegla sig i mina olyckliga ögon, hon måste få ta igen sig tillsammans med mänskor som sörjer mindre än jag". Att som döende omge sig med sina nära som redan börjat sörja en som man vore död måste vara lika svårt som att själv acceptera att man ska dö.

Det är en underbar bok med en fantastisk värme. Den lär oss att döden är ofrånkomlig, men att vi kan lära oss att leva i skuggan av den, utan att tappa i livskvalitet.

Det är bra dödsträning. Vi ska alla dö, alla våra nära ska dö. Det är bara ordningen som är oviss.