Recension

: Hej igen vardag!
Hej igen vardag! Louise Winblad
2018
Kartago
8/10

Subversivt med kräkfläckar?

Utgiven 2018
ISBN 9789175153025
Sidor 175

Om författaren

Louise Winblad (född 1981) är illustratör, har bland annat drivit bloggen Hej hej vardag och podden Parenteser och tecknat för en mängd tidskrifter och organisationer. Hennes teckningar om familjeliv har också publicerats i böckerna Hej hej vardag (2016) och Hej igen vardag (2018).

Sök efter boken

Det finns två sorters bilder här. De som Louise Winblad tecknar och de som hon och hennes figurer ständigt förhåller sig till. Ofta finns de utanför bild hos Winblad, men liksom i ögonvrån. Och i telefonen, förstås.

Som hos kvinnan som, med telefonen i hand, ligger ner över bordet i uppenbar frustration och kvider ”Alla andra är aaaaalltid sams!” Eller mamman som försöker genomföra en mysig nattning med godnattsaga samtidigt som allt hon borde göra fyller luften omkring henne:

Tågbiljetterna
Kalasinbjudan
Disktrasor
Tvättid
Ska jag kanske åka in till kontoret …
Sommarskor!
Alla andra lyckas ju
Alla andra
Alla andra

Eller, kanske allra mest drabbande: mamman som står med sitt lilla barn vid handen och helt ordlöst tittar på en rad av stora reklambilder på lättklädda, ”perfekta” kvinnokroppar. Ja, vad säger man? Till sitt barn, som ska leva i den här världen?

Winblads kroppar däremot är en lisa för själen. De är lite plufsiga och hängiga, de har tröjan ut och in, de har svettfläckar och snorfläckar och kräkfläckar och de är väldigt, väldigt fina. Jo, de är trötta så det liknar inget. Trötta så de inte ens orkar gå och lägga sig. Men de vill så väl och de gör sitt bästa och de misslyckas ibland. De är helt enkelt hemtrevligt vackra.

I recensioner på nätet av Hej igen vardag! och föregångaren Hej hej vardag diskuteras det en del om man bör läsa de här böckerna utan att ha barn eller om de är för avskräckande, om man kan skratta åt det när man är mitt i det eller om det krävs en smula distans. Igenkänningen är i alla fall stor.

Själv har jag inte barn, men mitt komplicerade förhållande till om jag skulle vilja ha det eller ens kunna, blir varken mer eller mindre komplicerat av Winblads ljuvliga iakttagelser. Ja, det verkar pissjobbigt. Och lite oförklarligt underbart. Och även om det inte är barn som stökar till hemma eller får mig att aldrig riktigt orka vara så där fantastisk som man känner att man borde, så ser jag verkligen det fina, kanske till och med subversiva i Winblads ord och bilder.

Jomen, livet är ju så här, och det bästa vi kan göra är kanske att lära oss älska det?

Ella Andrén

Publicerad: 2019-03-05 00:00 / Uppdaterad: 2019-03-04 07:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7660

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?