Recension

: I döden för dig
I döden för dig Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter
2019
Bonnier Carlsen
4/10

Tungt ämne faller platt

Utgiven 2019
ISBN 9789178031672
Sidor 440

Om författaren

Mian Lodalen är feministisk debattör och har gett ut flera krönikesamlingar och ungdomsböcker. Maria Ahlsdotter är genusvetare och socionom och har arbetat med barn och ungdomar inom ungdomsmottagning och BUP. I döden för dig är hennes skönlitterära debut.

Sök efter boken

Jag ville verkligen tycka om den här boken. Jag väntade på att något skulle hända som gjorde att jag började tycka om den, men jag väntade förgäves. Jag hoppas på att slutet skulle kunna rädda det, men det föll tyvärr platt.

I döden för dig är en ungdomsbok som handlar om Nina. Hon har en halvsyster som är yngre än henne, en mamma, en styvpappa, hon går i skolan som vanliga ungdomar men hon sover på balkongen om nätterna. Styvpappan Janne styr familjen och Ninas mamma Carina blir så trött av att alltid vara orolig för att göra fel hemma och av att jobba så mycket att hon sover hela tiden. “Sömnsjuk”, säger Nina att hon är. Nina har flytt till balkongen både för att slippa Janne och för att Janne är mindre arg om hon är där ute. På balkongen finns ett hål in till grannens balkong. Där bor hennes klasskompis Onni. I skolan pratar de aldrig med varandra, ingen får veta att de är vänner. De pratar bara genom hålet. Nina får ingen mat hemma, för det har Janne bestämt. Men Onni göder henne. Han göder både Nina och sin mamma, som är så pass överviktig att hon knappt orkar resa sig upp utan Onnis hjälp. Maten är ett återkommande tema i boken. Nina är underviktig, Onni är överviktig och Onni får alltid hämta mat åt sin mamma som ropar på honom.

Nina och Onni finner varandra i mörkret. Och mörkt är det verkligen. Nina ser ingen annan utväg för att hennes familj ska må bra än att döda Janne, Onni mår så pass dåligt att han inte ser någon annan utväg än självmord. Men han vågar inte själv och vill att Nina ska öva på Onni innan hon dödar Janne. Och det är här mina varningsklockor börjar klämta. Jag vill hela tiden hitta ett ljus, någonstans. Men det enda fokuset är döden. Jag tror att den här boken kan vara väldigt triggande för personer med självmordstankar och skulle egentligen behöva komma med en triggervarning, och inte bara numret till en självmordslinje i slutet på boken. Ninas situation är inte på något sätt unikt, och jag kan verkligen förstå hur hon skulle kunna tro att döden är den enda utvägen, men så är det självklart inte och det borde finnas någon röst i boken som säger att det inte är så. Men den rösten saknas.

Språket var stundtals ojämnt. Ibland väldigt ungdomligt, ibland kom ett ord som fick mig att haja till som inte alls passade in i det ungdomliga språket. Ibland kändes också det ungdomliga språket som någonting som vuxna tror att ungdomar säger. Två karaktärer i boken, tvillingarna Carl och Cecilia, använder ett gammalt språk som karaktärsdrag. Tvillingarna hade jag svårt att förstå hela vägen igenom. De stack ut väldigt mycket och jag förstod inte syftet med det. Jag tänkte hela tiden på syskonen Cheryl och Jason Blossom i Netflix-serien Riverdale, det är som att författarna har plockat dem och satt dem i en förort i Stockholm. Tvillingarna är rika och bor i ett stort hus med sina föräldrar, de har makabra intressen, klär sig gammeldags och säger mor och far istället för mamma och pappa. När allt annat i boken är diskbänksrealism i ungdomsformat blir det märkligt att slänga in två karaktärer som inte alls hör hemma i den miljön.

Förutom en triggervarning för självmord vill jag också slänga in en triggervarning för fettfobi. Onni är överviktig, Onnis mamma är sjukligt överviktigt och det skrivs alltid om det som att det är ett problem och att det är rent ut sagt äckligt och löser sig bara om de går ner i vikt. Men Onnis mamma har förmodligen ett problem i form av någon ätstörning, liksom Onni också gissningsvis har, men det tas inte heller upp utan problemet är just att de är tjocka och det finns ingen bakomliggande faktor och den enda sättet att må bra är att gå ner i vikt igen.

Det jag tycker om med boken är relationen mellan Nina och Onni och hur de hittar varandra och på sina egna sätt försöker ta hand om varandra. De är varandras motsatser samtidigt som de är så lika, och försöker hitta egna sätt att ta hand om varandra när kontakten med vuxna, kontakten med deras föräldrar, saknas.

Det är ett tungt och viktigt ämne att skriva om, men den här boken lyckas tyvärr inte med det.

Malin Leijon

Publicerad: 2019-03-06 00:00 / Uppdaterad: 2019-03-04 22:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7661

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?