Ni vet känslan när man är en Riktig Författare (som etablerat av den utmärkta debuten Den tid då ljuset avtar) men vill skriva något som bara pekar på allt man stör sig på i dagens samhälle? Vad gör man? Jo, man skriver förstås Sajens Ficktion! Det är ju inte en genre som någon med verklig talang eller idéer någonsin besökt, så där kan man bara kliva in och dominera genom att skriva Satir som utspelar sig 40 år in i framtiden.

Alltså får vi här tillbringa ungefär 200 sidor med Nio Schultz (jo, han heter ”Nio” på tyska också, den stackars översättaren är oskyldig), på väg till ett viktigt affärsmöte i Kina en fejkblå höstdag anno 2055. Nio lever i en värld av Twitter, Second Life och PK-lingo (ja, självklart har inget egentligen ändrats sedan Ruges uppfattning om 2015). Han försöker ta sig igenom dagen men lever i en konstant distraherad självcensur som den stackars vita heterosexuella cisman han är, och i jakten på att ta reda på vad en negerkyss (negerboll på tyska) egentligen var för något spårar hans dag ur fullständigt. (Nej, jag skämtar inte, det är handlingen.)

Här finns alltså alla hitsen man kan förvänta sig av en 65-årig gubbe som ska skriva om allt som är fel i samhället: ”Gå ut och andas lite frisk luft i stället för att glo på din skärm”, ”om man inte får säga neger längre blir våra barn aningslösa idioter”, ”på min tid var man bög eller inte men man höll käft om det”, ”jävla fruntimmer som inte vill stanna hemma med barnen”, ”snart får man inte kalla en zigenarschnitzel för zigenarschnitzel längre”, ”hur fan tror du du ska förändra världen med en tocken där haschtagg”…

Ja, jag blir frustrerad av den här romanen, inte minst som jag ju faktiskt gillade debuten. Och det är inte det att vårt välmenande men ibland överspända idpol-brandnamesamhälle inte kunde förtjäna en satir eller två. Men Follower är inte bara fantasilös som science fiction, den är en trubbig satir. Ruge plockar upp enstaka ord han uppfattat i mediebruset och upprepar dem på ett sätt som får mig att tro att hans redaktör fick lägga flera dagar bara på att redigera bort alla gråtskrattsmileys ur texten (”Tyskland styrs av en transsexuell jude! Fattar ni vad fånigt!” (Återigen, detta är ett faktiskt exempel ur boken.)). Alla försök till djupare resonemang eller förståelse eller argument flyter bort på en aldrig sinande ström av föraktfull självtillräcklighet. Och det är så synd, för Ruge kan skriva och när han någon gång släpper sargen och bara skildrar en människa som gått vilse i ett informationsflöde han inte kan kontrollera blixtrar romanen till i någon sida. Men jämför med hur mycket mer insatt den 20 år äldre urludditen Thomas Pynchon är i Bleeding Edge, eller hur Anna Starobinets spekulerar runt en sociala medier-framtid i Den levande, och Ruge faller platt. Ironiskt nog blir det en roman om sociala medier som kanske skulle förblivit ett gnälligt Facebookinlägg.