1966 kom filmen Den fantastiska resan. Isaac Asimov blev ombedd att skriva en roman av manuset, och boken Den fantastiska resan publicerades även den 1966. Han kände sig dock aldrig riktigt nöjd med resultatet, det kändes inte som hans bok. Senare fick han tillåtelse att skriva om boken, helt efter eget huvud. Det enda som är ungefär likadant är själva intrigen. Alla vetenskapliga detaljer har Asimov denna gång fabricerat själv, och är därmed nöjd.

Destination hjärnan gavs ut 1987. Samma år kom filmen 24-timmarsjakten, som enligt utsago inte är någon remake på Den fantastiska resan från 1966, eller har någonting med Destination hjärnan att göra. Likheterna finns dock där att beskåda.

Destination hjärnan alltså. En publikation av över 500 som bär Asimovs namn. Harlan Ellison, en annan science-fictionförfattare, skojade till det om sin produktive kollega:

En gång hade Isaac Asimov skrivkramp. Det var de värsta 10 minuterna av hans liv.

Ja, han var sannerligen produktiv, och publicerade böcker i en mängd olika kategorier. Vetenskapliga såväl som skönlitterära. I slutet av Destination hjärnan kommer en anspelning på en annan science-fictionserie han skrivit. Han lyckas alltså med konststycket att göra denna bok till ett slags prequel.

Själva intrigen är en ganska basic äventyrshistoria. Amerikansk vetenskapsman kidnappas av sovjetiska vetenskapsmän för att delta i ett avancerat experiment. De skall förminska en farkost bemannat av fem forskare och injiceras i blodomloppet till Sovjetunionens största vetenskapliga geni, som tyvärr har hamnat i koma. Destinationen för resan är det kreativa tankecentrat, som vår amerikanske vän tror sig ha hittat. De hoppas att inifrån en neuron kunna läsa av geniets tankar kring en värdsförändrande teori denne arbetade på innan han hamnade i koma.

Jag upplever intrigen lite som brödet i en smörgås. Den finns där bara för att ha något att lägga alla smarriga pålägg på. Och smarrigt är det vill jag lova. Det är rena rama frosseriet i makalösa tekniska uppfinningar och omvälvande vetenskapliga upptäckter. En riktig fröjd för oss framtidsnördar, och jag tror nästan att det redan är möjligt att koppla ihop kvantteorin och relativitetsteorin för att kunna åstadkomma en mer effektiv och energibesparande miniatyisering.

”Shapirov har påpekat att de två viktigaste aspekterna av den enhetliga fältteorin om universum – kvantaspekten och den relativistiska aspekten – bägge beror på en konstant som sätter en absolut gräns. I kvantteorin är det Plancks konstant, som är mycket liten, men inte lika med noll. I relativitetsteorin är det ljushastigheten, som är mycket stor men inte oändlig. Plancks konstant sätter en lägre gräns för överföring av energi, och ljushastigheten sätter en övre gräns för överföringen av information. Shapirov hävdar vidare att de två är relaterade till varandra. Om man förminskar Plancks konstant så ökar ljushastigheten. Om Plancks konstant reduceras till noll, så blir ljushastigheten oändlig.”

Det roligaste med gammal science-fiction är att se vad som, trots alla möjligheter genren erbjuder, är konstant. I det här fallet Sovjetunionen. Så sent som 1987 kunde inte ens Asimov fabulera fram en värld som inte dominerades av rivaliteten mellan USA och Sovjet. Kalla kriget är dock slut, men det bedrivs fortfarande spionage i stor utsträckning, med hemliga agenter och allt. Vidare så används det disketter till datorerna och frånvaron av mobiltelefoner är slående.

Asimov själv hävdade att han var feminist, men i så fall har nog han och jag olika definitioner på det begreppet. De kvinnliga karaktärerna har helt andra funktioner än de manliga, och läsaren gör nog bäst i att lägga ifrån sig genusglasögonen. Av de två kvinnorna som är med på resan är den ena kurvig med yppiga bröst och den andra slank med inte så stora bröst. Den slanka, vackrare kvinnan lättar även sitt hjärta för vår huvudkaraktär på ett nästan obscent sätt. Nej, att gestalta kvinnliga karaktärer verkar inte vara Asimovs grej helt enkelt. Och det är snarare de inbördes relationerna besättningen emellan, än det faktum att de är på åktur inne i en mänsklig hjärna, som sätter en orealistisk prägel på berättelsen.

Detta är en dråplig berättelse som emellanåt tangerar buskis. Karaktärerna är stereotypa och strukturen är ganska banal. Men det gör ingenting, för det handlar om människor, små som molekyler, som åker i en farkost byggd av framtidsmaterial, med ett dataprogram som kan läsa tankar, på jakt efter genialitet inne i en neuron. Och som om det inte skulle vara nog så bjuds läsaren på en riktigt härlig knorr på slutet. Man kan inte bli annat än glad åt den här, i sanning, fantastiska resan.