Startpunkten för Rötter av blod är så ondskefullt enkel: huvudpersonen Sigrid blir en morgon väckt av polisen, som berättar att hennes man är gripen, misstänkt för mordbrand. Han har bränt ner deras villa, i hopp om att få ut försäkringspengar för att finansiera ett spelmissbruk, som Sigrid varit helt ovetande om. Över en natt har Sigrid ingen make (han sitter häktad med fulla restriktioner), inget hem (reducerat till aska), inga ägodelar (också nedbrända), och inga pengar. Makens konton är nämligen tömda till följd av spelmissbruket, och Sigrids konton är tömda på grund av hennes eget tablettmissbruk. Några försäkringspengar blir det förstås inte, eftersom maken anlagt branden. Sigrid står plötsligt helt utan skyddsnät, och tvingas återvända hem till den lilla by utanför Bollnäs som hon kommer ifrån, och till sin mamma som hon inte pratat med på mer än tjugo år.

Boken följer Sigrid när hon åker hem, försöker avgifta sig själv från sitt bensodiazepinmissbruk, och får känna sig både som återupptagen i gemenskapen och som främling. Detta varvas med korta avsnitt ur moderns perspektiv, som sträcker sig från Sigrids födelse och fram till att hon lämnar byn och åker till Stockholm. Ett mörkt stråk av tysthetskultur och skeva maktförhållanden växer fram både i nutid och i dåtid. Varför finns det alltid en tjugo-någonting-åring som hänger med ungdomar som är 5-6 år yngre, och som alla vet att man ska vara försiktig kring, men som ändå får hållas? Varför finns det alltid någon i ett litet samhälle som inte sitter på den officiella makten, men den faktiska? Sigrid återvänder till ett splittrat samhälle där den stora tvistefrågan är bygget av ett nytt vindkraftverk, där kraftledningarna måste gå genom Sigrids mammas skog, men hon vägrar att sälja.

Jag blir ofta frustrerad på bokens huvudkaraktärer under läsningen, för de beter sig som människor i trasiga relationer gör. De försöker låtsas som ingenting, misslyckas, försöker tala ut, med pratar inte färdigt, utan går tillbaka till att låtsas som ingenting, och hela tiden skaver den gamla osämjan. Det är frustrerande för att det är välskrivet och trovärdigt. Enstaka gånger kan dialogen bli lite stolpig, och ter sig mer som ett verktyg för bakgrundsberättande än faktisk trovärdig interaktion, men de passagerna är lätt räknade. Resten av texten är en utmärkt skildring av hur Sigrid och hennes mamma trasslar in sig i djupt mänskliga företeelser som sårad stolthet, återfall i missbruk, och missriktad vrede, och förlorar siktet på de mycket farligare saker som rör sig under byns gemytliga yta. De blodiga mellanspelen – någon hittas hängd vid ett lite för lägligt tillfälle, någon annans lada sätts i brand – är mindre drivande i läsningen än min omsorg om Sigrid och hennes mamma, och viljan att förstå varför Sigrid lämnade byn vid 18 års ålder, utan planer att någonsin vända tillbaka.

Det kommer ett avslöjande mot slutet, som jag först tyckte var ett antiklimax. Men när jag ser tillbaka så går det i linje med resten av berättelsen. Det här är inte en deckargåta, frågan är inte vem som mördade Dr. Senap med ljusstaken i biblioteket, och då behövs inte heller dramatiska vändningar och oväntade berättartekniska krumbukter. Det är hela tiden Sigrid och Iris relation som är i centrum, och det viktiga blir inte vem som har gjort vad, utan varför.

Som livslång nollåtta kan jag inte säkert säga om Arvidssons skildring av återvändandet till blodiga rötter i en by i norra Sverige är rättvisande. Klart är iallafall att det är en mycket engagerande läsning.