Toxisk maskulinitet är ett begrepp som cirkulerat ganska flitigt i media de senaste åren. Giftig manlighet, eller kanske snarare idéer om manlighet. Idéer om manlighet som skadar.
Conny, huvudpersonen i Karl Modigs senaste roman för unga vuxna, kan beskrivas som en ung man med sådana idéer om manlighet. Eller idéer och idéer, det är inte som att han sitter och filosofer om det.
Han slåss.
Han slåss när polarna bjuder in till det. Av lojalitet, eller bara för att tillfälle ges. Han slåss på gatan, i lägenheter, på tunnelbaneperronger. Han slåss ensam efter krogen, och där framstår det nästan som en flirt, ett slags uppvaktning. Han spanar in en annan kille, får ögonkontakt. De ignorerar varandra tills krogen stänger, och sen vet de båda två att de ses utanför. Som en dans. En dödsdans.
Det närmast homoerotiska återkommer när Connys blick faller på polarna på gymmet, hela tiden fängslas av hur tyget i deras kläder spänner över musklerna. Conny vill vara en sådan kille. En som har kontroll. Som kan slå och tåla stryk. Som inte är rädd för någon.
Det senare är kanske det mest komplicerade. Att kunna ge stryk, visst, det ger en väldigt påtaglig sorts makt. Att ta stryk? Jomen, kanske det med. För det innebär att inte backa undan, och ibland räcker det ju med det. Att få den andra att backa undan.
Karl Modig tydliggör samtidigt vilket påtagligt självskadebeteende det här rör sig om. Det är något så i grunden fel med den här likgiltigheten för liv och död, för den egna kroppens bräcklighet. För andra kroppars bräcklighet. En förnekelse av själva det mänskliga, det sårbara, i oss.
Romanen om Conny utspelar sig på två plan. Hans liv består i ett då och ett nu. Då, när han levde ihop med sin flickvän. Nu, när livet är något nästan obegripligt som han gör fumliga försök att sammanfoga igen. Där han har så svårt att se något hos sig själv som är värt att skydda.
Bara gradvis låter Modig mig som läsare ana hur Connys liv såg ut tidigare, vad som faktiskt präglat den på ytan städade partillvaron. Varför Connys tillvaro är så i bitar som den är. Det är subtilt och drabbande skildrat. Då och nu varvas i korta glimtar, så där som det förflutna tränger sig på när man helst inte vill tänka på det.
När man nästan gör vad som helst för att slippa tänka på det, slippa vara den där personen.
Publicerad: 2021-04-13 00:00 / Uppdaterad: 2021-04-11 21:08
En kommentar
Karl Modig skriver bra och smärtsamt. Förra romanen, Döden är inget skämt, är också stark läsning.
#
Kommentera