Finlandssvenska Henrika Andersson har tidigare skrivit barn- och ungdomsböcker. Diktsamlingen Tigerfiskar är hennes debut som poet.

Det börjar med en garderobsdörr som öppnas för att hänga in sorgen, men det innebär inte att sorgen försvinner. Det som finns där inne, instängt i garderoben, bubblar och tränger sig på.

Boksidorna består av prosalyriska stycken med mycket luft mellan. Trots att texten är alldeles vanliga, fullständiga meningar, så är språket ändå poetiskt laddat. Det jag menar med poetiskt laddat handlar dels om den på sätt och vis mystiska verklighet som målas fram:

Jag bjöd in sorgen i mitt hem. Hon var stum och trasig med blodigt underliv. Det första barnet ville hon inte ha. Det andra barnet ville inte ha henne. Jag förde henne fram till spegeln.

Det är med andra ord en berättelse där det inte är omedelbart glasklart exakt vad allting är eller vad allting står för.

Ytterligare en aspekt som skapar den här poetiska laddningen är de symboliskt laddade ordvalen: sorgen, blodigt underliv, barnet, spegeln – för att nämna ett fåtal bland ännu fler i bara det här korta citatet.

I boken utgör också djuren ett helt system av symboler. Förutom titelns tiger, fiskar och tigerfiskar rör vi oss ofta i en undervattensvärld (se där, ännu en symboliskt laddad bild!) med sjölejon, torsk rovfiskar och mask som bete. Och vatten återkommer inte bara under havets yta, utan även i form av badrum, bubblor, en spetskrage som blöts ner, våt andedräkt, is och gråt.

Tigerfiskar är som starkast just i de symboliskt laddade bilderna. Ibland drar det dock iväg åt lite väl många olika håll. En lekfull hantering av siffror utifrån barns lek – en nia, åttor på lut, ”flyga drake med fyror, bygga segel av sjuor” – får aldrig riktigt landa och hitta sin plats i helheten. Där hade jag hellre stannat kvar i den symbolvärld som redan byggts upp, utan det här lekfulla avbrottet – eller om sifferlekfullheten hade fått bygga sitt egna, lite större hörn av helheten, så att jag hade fått landa i den.

På andra ställen blir vissa saker alltför väntat uppenbart. Som att låta ”här sker en förflyttning” skrivas med extra indrag, följd av ytterligare indrag för ”här sker en förskjutning” och sedan avsluta den sidans text med ”här avslutas orden”.

Sådana detaljer hade kunnat stramas åt för att få fram ännu mer laddade bilder. Men det hindrar inte att Tigerfiskar ger en magisk värld där det som är ovan vattenytan blandas med det som är under, det som är bakom garderobsdörren flyter in i verkligheten här utanför, och tar form till något som berör.