Valentin och Ketty är den tredje delen i Karin Alfredssons intagande lappländska serie. Sex år har passerat sedan fredsåret 1945 och de kaffesugna invånarna i Granträskåsen kan glädja sig åt att ransoneringen äntligen är tillända.

På bokpärmens insidor återfinns en charmig karta för den som önskar orientera sig i byn. Och visst känns det betryggande att återigen få umgås med Ingeborg i skolbespisningen, Astrid Sjögren som sköter lanthandeln (hennes man Herbert har blivit intagen på hospitalet), skolstyrelsens ordförande Adalbert Robertsson (som är frälst och håller hårt i penningpungen), skolvaktmästare Krok, skolpojken Lars-Bertil som har drabbats av polio (som ett Guds straff), Lapp-Johan (som suttit i fängelse) och alla de andra.

Väckelsen har fått en nytändning i bygden i och med att pingstvännen och helbrägdagöraren Valentin Modig och hans syster Ketty anlänt från Värmland. Man överträffar varandra i tungomålstalande och ägnar sig med liv och lust åt handpåläggning och djävulsutdrivning i kapellet. De frälsta sticker ut i byn, eftersom de varken röker, spelar kort eller idrottar. Till och med ett till synes harmlöst ”hej” anses anstötligt, ett djävulens hälsningsord och anblicken av lärarinnans torkstreck med nytvättade underkläder blir föremål för ett upprört församlingsmöte.

Hierarkin i Granträskåsen är osynlig, men inte desto mindre obönhörlig. Vajlett Sikström är byns småskollärarinna och utböling. Hon är glamorös, åtminstone med Granträskåsens mått mätt (så har hon också fått sitt namn efter någon Hollywoodstjärna). Fast vardagen i ett kallt och dragigt skolhus, utan moderniteter som vattenklosett, är långt ifrån en dans på rosor. Och nu när Vajlett och byns postföreståndarinna Rut Westin inte längre är ett älskande par saknar hon också en bundsförvant. Här, där ingen låser sin ytterdörr och det uppfattas som konstigt att knacka innan man stiger över tröskeln till någons hem, är det svårt att bevara hemligheter. Skvallret frodas och det är näst intill omöjligt att vara annorlunda. Vajlett vill inte riskera deras arbeten och goda rykte och håller därför Rut på armslängds avstånd. Att postfröken tycks vara av en annan åsikt verkar inte få henne att ändra ståndpunkt.

Alla pyrande konflikter till trots är Valentin och Ketty av det lågmälda slaget. Ändå hålls mitt intresse vid liv romanen igenom. Författaren är heller inte en oäven stilist.

Tidsskildringen sitter som den ska. Tidsmarkörerna duggar tätt: husmodersföreningen, husmorssemester, postorderkataloger som Oskar Ahrén och Åhlén & Holm, ett eventuellt agaförbud i skolorna debatteras, den sjungande bandyspelaren Snoddas hörs i radioprogrammet Karusellen med Lennart Hyland, Mora-Nisse, en ny grammofonskiva med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong, finska krigsbarn, dubbelnamn, som Asta-Greta, Lars-Bertil, Mats-Rikard med flera. Alla stiliga hemstickade tröjor och hemsydda klänningar får mig att känna mig som om jag hamnat mitt i ett avsnitt av den nyinspelade tv-serien I vår herres hage.

I synnerhet övertygar beskrivningen av skolarbetet och lärarinnans inte helt okomplicerade situation. Ensamheten i lärarbostaden i skolhuset, den magra lönen och den orimliga arbetsbördan med sex årskurser i samma klassrum, eftersom det är näst intill omöjligt att rekrytera en ny folkskollärare samt kontroverserna med skolstyrelsen. Men här ryms också glädjen i att undervisa, i att göra skillnad.

Kanske är jag extra intresserad av Vajletts situation på grund av min morfars tvillingsyster Ida Marias tragiska öde. Hon tog sin lärarinneexamen i Skara 1906 och fick sedan jobb i Fleringe socken på norra Gotland. Mia kände sig ensam vad jag förstår och hade uppenbarligen anlag för psykisk ohälsa. Hon intogs så småningom på Visby hospital (1923), förklarades omyndig 1924 och dog i Fleringe vid 51 års ålder. Vajlett är förstås verksam flera decennier senare än Mia och av ett segare virke, men jag föreställer mig att många av utmaningarna de ställdes inför var desamma.

Jag noterar att Karin Alfredsson själv är född i Lycksele (visserligen först 1953) och funderar på ifall böckerna bygger på eller har inspirerats av egna alternativt familjens erfarenheter.

Slutet får mig att känna mig förtröstansfull om att en fortsättning är att vänta.