Station elva skrevs 2014, några år efter svininfluensan, men långt innan covid-19 gjorde debut. Den handlar om livet innan, under, och tjugo år efter pandemin som spred sig över världen och tog död på 99% av mänskligheten. I den här berättelsen är det ett influensavirus, inte ett coronavirus, men temat känns förstås obehagligt aktuellt. Pandemiparanojan är välbekant när Jeevan – paparazzifotografen som bytt bana och vill bli ambulanssjukvårdare – först får veta att den georgiska influensan har spritt sig till Toronto:

Han kände hur han sneglade på de andra passagerarna. Den unga kvinnan med matkassar, mannen i kostym som spelade spel på sin mobil, det äldre paret som samtalade lågmält på hindi. Kom någon av dem från flygplatsen? Han blev medveten om hur alla andades runt omkring honom. Jeevan bankade med handflatan på glasrutan i dörren. Vem hade rört vid dörren före honom?

Station elva är en intrikat sammanvävd berättelse, som på omvägar cirklar kring en skådespelare, den världsberömda Arthur Leander. Han dör av en hjärtattack i första kapitlet, mitt i en uppsättning av Kung Lear, och bara timmar innan pandemin får grepp om Toronto, och hela resten av världen. På sätt och vis är Arthur en slags huvudperson – en del av berättelsen är skriven ur hans perspektiv, men mest handlar den om människorna omkring honom. Den gör nedslag i hans liv, under uppväxt, studietid, karriär. Han blir mycket framgångsrik, men inte särskilt lycklig. Han träffar ständigt nya unga kvinnor som han gifter sig med och sedan skiljer sig från. Vi får följa några av dem: Miranda som tecknar ett seriealbum om Dr. Elva, som bor på en rymdstation som flyter öde ute i rymden. Elizabeth som blir strandad med sin och Arthurs son på en liten flygplats, där mirakulöst nog ingen är smittad. De blir till en ö av överlevare när världen faller samman runtomkring dem. Vi får också följa Kirsten som var en barnskådespelare och stod på scenen när Arthur dog, och som tjugo år efter kollapsen vandrar omkring med ett kringresande teatersällskap. Hon bär på ett exemplar av den första och enda utgåvan av Station Elva, och samlar på kändisskvaller om Arthur Leander som hon hittar i gamla veckotidningar i övergivna hus. På ett otroligt skickligt sätt vävs personer och föremål samman, och det känns som om läsaren befann sig på Dr. Elvas rymdstation, och slungas fram och tillbaka mellan olika gravitationspunkter i tid och rum: Arthur Leander, den stora kollapsen, livet efteråt. Det är inte alltid uppenbart hur de olika berättelserna hör ihop, men undan för undan blir det allt tydligare.

St. John Mandel skildrar med stor skicklighet en stor bredd av karaktärer både i vardagliga och i extrema situationer. Mirandas sorg över att Arthur är på väg att lämna henne (många år innan pandemin) är lika väl skildrad som Jeevans ångest över att sitta barrikaderad i en lägenhet och se världen dö utanför fönstret, och jag som läsare blir lika engagerad i båda porträtten.

Berättelsens struktur får mig bitvis att tänka på Världskrig Z (boken, inte filmen) men Station Elva är mycket varmare, mänskligare. En berättelse om hur 99% av mänskligheten dör ut är kanske på sätt och vis en dystopi, men det finns något ömsint över Emily St. John Mandels berättelse. Den beskriver kollapsen, och de extremer som det drivit människor till. Hur tideräkningen börjar om, och man börjar räkna år efter kollapsen. Hur sekter uppstår, hur desperation föder grymhet, och vad som krävs för att överleva.

På hennes högra underarm var fyra knivar tatuerade i en rad. Han visste vad tatueringen betydde, och när han tittade efter upptäckte han en motsvarighet på mannens hud, två små mörka pilar på baksidan av vänster handled. Hon hade alltså dödat fyra personer och han två och nu hade de precis tittat in med sin lilla dotter, och enligt den nya världens absurda normer – det fanns en del av honom som fortfarande slog bakut mot den nya världens absurda normer – var allt det här fullständigt normalt. Barnet log mot Clark. Clark log tillbaka.

Men Station Elva handlar också om det stillsamma återuppbyggandet. Små sömniga samhällen, där en kringresande teatergrupp dyker upp då och då, för ibland behöver man Shakespeare även när maten tryter. Någon börjar trycka en tidning. Någon gör ett museum med saker från tiden innan kollapsen: mobiltelefoner, kreditkort, datorer. Någon alstrar lite elektricitet med en träningscykel – tillräckligt för att få en dator att lysa upp i några sekunder – och hoppas kunna hitta Internet, om det finns kvar där ute. Är det verkligen en dystopi om det känns nästan hoppfullt?