I april 2014 kidnappades 276 tonårsflickor från sin skola i Chibok i Nigeria av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram. Ungefär hälften av dem är vad jag förstår fortfarande fångna, utsatta för tvångsgifte, våldtäkter, tvångskonvertering och misshandel. En del är döda, en del har fritagits och några har själva lyckats fly.

Minns du den här händelsen? Den är inte ensam i sitt slag. Kanske minns du att det fanns en hashtag på sociala medier och att Michelle Obama och andra kända västerlänningar engagerade sig i saken. Och sedan, ja, sedan konkurrerades väl alltsammans ut av andra mediehändelser. Jag kan inte påstå att jag själv tänkt på de där flickorna på ett tag, eller varit medveten om hur det gick för dem. Att så många av dem fortfarande är kvar i fångenskap, eller vilka konsekvenser också de som kommit undan lever med.

Så där fungerar ju nyheter, när de inte berör oss personligen. Tur då att det finns böcker som kan erbjuda fördjupning och gestaltning, som kan ta sig in i våra känsloberoende medvetanden och hänga sig kvar där.

En sådan bok, en lätt men tung liten roman, har den irländska författaren Edna O’Brien skrivit. Nyss fyllda 90 år har hon rest runt i Nigeria och träffat en del av de kidnappade unga kvinnorna, liksom hjälparbetare och andra som haft med dem och deras erfarenheter att göra.

Det är ett ambitiöst åtagande, som naturligtvis också ifrågasatts. Får en europeisk tant verkligen formulera unga afrikanska flickors erfarenheter? Jag vet inte, det är väl alltid bra att ifrågasätta, men alltså. Litteratur handlar väl ändå till väldigt stor del om empati och just om möjligheten att sätta sig in i andras erfarenheter och villkor? Dessutom: den som gör det så här bra är i alla fall i min bok varmt välkommen att skriva om vad tusan som helst.

Flicka heter O’Briens roman, och detta, att vara flicka i ett land hemsökt av terrorrörelser och korruption, är vad som präglar huvudpersonens liv. ”En gång var jag en flicka”, inleds hennes berättelse, ”men det är jag inte längre.”

Vad är det att vara en flicka? Det beror kanske på sammanhanget det sätts in i. Är det ett barn i förhållande till en vuxen kvinnas hela erfarenhet, en flicka till skillnad från en högre värderad pojke? Flickorna på skolan i Chibok är lyckliga som får utbildning, men det anser inte islamisterna att de ska ha. De är kvinnor, de ska ha män att lyda. De ska föda barn, helst nya små krigare, och på alla sätt serva männen.

Tillvaron i terroristernas läger är brutal, skitig, våldsam. Det är nästan outhärdligt att läsa om, men också mycket skickligt skildrat. Det kommer nära.

Flykten är inte mindre komplicerad. Maryam är inte längre ensam, hon har ett litet barn med sig, ett barn hon inte vill vara mamma till, men ändå är det. Och vem är hon utanför terroristernas läger? En konvertit? En bushfru? En terrorist? En framgångssaga att visa upp och låta sig fotograferas med? Men säg för Guds skull ingenting negativt! Vi vill inte veta.

Med den här romanen i hand är det obegripligt hur vi bara låtit tiden gå medan flickor utsätts för det Maryam utsätts för. Hur kan vi bara gå vidare med våra liv medan kidnappade flickor och pojkar hålls fångna? Hur river vi inte upp himmel och jord tills varenda en är trygg?

Mer än sex år har gått sedan den där natten på skolan i Chibok. Vad finns kvar av de där skolflickorna nu? De är inte flickor längre.