Till världen föds en flicka år 1942 i en liten by på Island och får namnet Hekla eftersom hennes far är besatt av vulkaner. Fyra år senare får vulkanen Hekla ett utbrott och fadern tar sig dit, mycket nära, med vulkanens namne, sin lilla flicka. Fadern förskräcks och hans fascination inför den vilda skönheten får sig en rejäl törn efter att han sett vådan: förstörda fält, djurkadaver av får, fjällrävar och fåglar i sänkor fyllda med gas. Han återgår till att ägna sig åt lantbruk men flickan Hekla började tala “vulkanspråk” som en dikterska och rikta blicken bort, uppåt som det anstår en äkta isländsk skald(inna).

År 1963 tar sig den vuxna Hekla till Reykjavik för att skriva med en skrivmaskin och romanen Ulysses under armen. I staden har hon ett par vänner hemifrån; väninnan Ísey som är gift och har en liten dotter; och Jón John som arbetar på sillbåtarna på England. Vänskapen är varm, givmild och stöttande. Hekla flyttar in hos den olycklige Jón John som tidvis mår mycket dåligt på grund av att han trakasseras svårt av de andra sjömännen på båtarna. Homosexualitet på den här tiden var straffbart. Rädslan är påtaglig.

Hekla skriver och läser. För brödfödan tar hon arbete på en fin restaurang där hon uppmärksammas för sin skönhet. Män vill att hon ska ställa upp i en tävling i USA som Fröken Island. Hekla bryr sig inte om uppvaktningen. Men gärna klär hon sig stiligt i långbyxor, kappor och stövlar som Jón John – som drömmer om att sy och ägna sig åt teater – köper åt henne i engelska hamnstäder.

Hekla träffar en poet, som gärna sitter med andra poeter på konstnärskaféet Mokka. En gång besöker Hekla Mokka och poeterna förstummas över vilken vacker kvinna hon är. Den definitiva brytningen sker när det kommer fram att och hur Hekla skriver; hon har redan publicerat sig i kända tidningar och har ett romanmanuskript färdigt. Hon skriver vidare medan “poeten” inte skriver alls utan upplever sig mest som poet, konstnär bland andra manliga dito.

Det finns en lätthet i hur intrigen berättas fram. Det här är en utvecklingsroman. Det är Heklas och Jón Johns personliga resa: de växer upp, de klarar sig och de går sin egen väg. Men det handlar mycket om tidens syn på kvinnor, män, homosexuella, föräldraskap, klass. Kapitlen är korta och berättarperspektivet växlar ibland och varvas med dialoger. Något lätt, självständigt svävar över Hekla och färgar av sig på dem som hon umgås med. I romanens slut har också deras målmedvetenhet fört dem vidare till något de verkligen själva vill.

Miljöskildringen av ett blåsigt Island på 1960-talet är intressant med vulkaner, ull, fårhus, sillfiske, sjömän. Med jämna mellanrum vävs tidsmarkörer in: Shadows, Martin Luther Kings tal, Beatleskonserter, bäddsoffor, klänningar som slutar ovanför knäna, jerseytyger, amerikanska arméens oljecisterner …

Jag tycker om boken Fröken Island. Jag tyckte även mycket om Audur Ava Ólafsdóttirs förra roman Ärr. Böckernas tematik och handling liknar inte vrandra men en sorts lätthet över stilen är gemensam. Något vagt som ändå är klart och bär framåt. Liksom en vulkan som alltid finns där och kan vakna. I slutet av boken skriver Heklas far till henne om utbrotten på Surtsey.