Du kanske tänker när du hör talas om Patrik Svenssons Ålevangeliet, att, ja, jo, men alltså, den är säkert välskriven och så, men jag tror nog inte att jag behöver läsa en hel bok om alla tänkbara fakta som finns om en slibbig, slingrande fiskvarelse med läskiga ögon? Det låter som en sund reaktion, tycker jag, för det var precis så jag tänkte. Sen blev jag nyfiken. Boken tilldelades inte bara förra årets Augustpris, utan lovades snabbt bort till över 30 utländska bokmarknader.

En av bokens styrkor, utöver det originella temat, är att alla fakta – vetenskapliga, historiska, filosofiska – berättas på ett så tillgängligt och lättsmält vis, även för den oinsatte. Det gäller även otroliga mängder dissekeringar, bland annat av en ung Sigmund Freud i sökandet efter – gissa vad? – ålens reproduktiva organ! Ett litet embryo till hans framtida intresseområde, månne?

Ålevangeliet består av 18 kapitel som är som mini-essäer som behandlar allt från Aristoteles teorier om ålarnas ursprung till den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidts 20 år långa efterforskningar efter bäbisålar.

Historiska och vetenskapliga fakta ramas fint in av Svenssons egen bakgrund och hans relation till pappan, som lärde honom allt om hur ål fiskas. Det här är inte bara en välskriven faktabok om det mystiska djuret, utan det är också en känslig och rörande biografi om en relation till en pappa. Två män som ofta saknar ett delat språk att prata om känslor och vad de betyder för varandra, men som åtminstone har detta tillsammans, traditionen att fiska ål.

När pappan och sonen tar sig ner till ån för att fiska är det lätt att få intrycket att det är en lång familjetradition. Längre in i boken upptäcker vi, liksom Svensson själv, att det antagligen är pappan som startade traditionen. Kanske ville han bara ha en fritidssysselsättning. Kanske gillade han helt enkelt att vara ute i naturen. Kanske var det hans fascination av ålarna som gjorde att han började med ålfisket. Kanske var det alla de här sakerna gemensamt. Och kanske var det också så att han ville starta en familjetradition som knöt ett band till sonen.

När jag började läsa boken blev jag lite lätt äcklad av ålarna och det hjälpte ju inte att de ofta beskrevs i detalj. Jag tänkte att jag kommer vänja mig, en bit in i boken kommer jag inte känna så här längre. Jag blev ju ändå fascinerad och intresserad, och ville veta mer. Men om något känner jag vid slutet av boken nästan mer äckel inför det här ormlika djuret. Alltså, jag har inget emot ålar i sig. Det är tragiskt att de riskerar att utrotas. Men de får gärna hålla sig nere i vattnet, på behörigt avstånd. Det är ju inte som att jag behöver hålla i dem. Det jag vill säga är att trots det, trots att jag fortfarande äcklas av ålarna, trots att nu äcklats av ålar i över 250 sidor, så är det värt det. Så välskriven och läsvärd är den här boken.