I den här boken får vi alltså följa ”komikerns” historia i västvärlden, från medeltida anor i gycklarna och hovnarrarna, via commedia dell’arte, varieté-teater och cirkus-clowner, fram till blackface-artister, bondkomiker och moderna ståuppkomiker. Målet är att undersöka vad som har betraktats som roligt genom historien, liksom vem som har varit komiker.

För att göra detta skildrar Andersson ett antal komikers liv och gärning. Några av dem är tämligen välkända, som exempelvis Charlie Chaplin eller Steve Martin. Många av de andra komiker som författaren lyfter upp är i alla fall för mig helt okända sedan tidigare. Här hittar vi exempelvis kanske världens äldsta kända hovnarr, Pietro Gonella, eller music hall-artisten Marie Lloyd.

Just vad som har betraktats som roligt historiskt, och hur det har förändrats genom historien, är kanske en av den här bokens behållningar. Några av de äldsta komikerna verkar ha byggt sina skämt på kiss-och-bajs-humor, lyteskomik (tänk: dvärgar som hovnarrar …), eller annan form av tämligen grotesk eller vulgär humor. Med tiden blir andra former av komik allt viktigare. Clownens konster, pantomimen, den politiska satiren, samt förstås – i modern tid – postmodern ironi (som den där ”ironiska generationens” komiker under 1990-tal).

Det är också positivt att Peter Andersson funderar på komiker ur ett köns-, klass- och etniskt perspektiv. Han framhåller exempelvis flera kvinnliga komiker genom historien, och vilken roll de har spelat för komikens utveckling. Likaså framhåller han många komikers enkla klassbakgrund, och vad det kan ha betytt för synen på komedin som mindre fint än exempelvis tragedin. Peter Andersson skriver därtill om såväl blackface-kulturen som om ”komikens Rosa Parks”, Richard Pryor. De personliga tragedierna i många komikers liv är också ett tema som återkommer ett par gånger.

Det är alltså genom att porträttera ett antal komiker som Andersson vill komma åt de här frågorna om komikerns historia. Flera gånger kan jag dock tycka att personporträtten blir mer detaljerade än vad som verkligen är motiverat för att illustrera de lärdomar man kan dra av deras exempel.

På det hela taget är det väl kanske inte helt överraskande lärdomar man kan dra av den här historien. Boken är ändå ganska trevlig och lättläst – något annat vore ju dock tragiskt.