Recension

: Barnet
Barnet: en sonettkrans Olivia Bergdahl
2019
Ordfront
6/10

Bildningsroman i sonettform

Utgiven 2019
ISBN 9789177750727
Sidor 35

Om författaren

Olivia Bergdahl (född 1989) blev svensk mästare i Poetry Slam 2007 och debuterade samma år i bokform med diktsamlingen Demo. Hon har också gett ut skivan Eldorado tillsammans med stråkkvartetten Olivias Poesiorkester och medverkat i flera antologier. 2015 kom hennes första roman, Efter Ekot.

Olivia Bergdahl – författarens hemsida.

Sök efter boken

Barnet är en liten, nätt bok som till formen liknar sonettdiktens form på boksidan där den kräver mer utrymme på höjden än på bredden. Omslagsbilden av Lisa Ewald visar upptill en rosa vattenyta med ett barn som badar. Vid en snabb anblick ser det fint och härligt ut, men vad kommer det sig att båten är uppochner? Och barnets ben sträcker sig ner i ett mörkt vatten där det svävar saker som det är oklart hur de hänger ihop: en sko, en bok, en tomburk, ett hus och en bro. Inte direkt olycksbådande, men inte heller rosaskimrande. Som minnen som flyter runt, som det kan vara oklart hur de hänger ihop. Som betyder något men kanske inte självklart exakt vad?

Det handlar om en uppväxt i Göteborg. Först har vi familjen med mamma, pappa, syster, och därefter ”ungarna på gården”. Sedan skola och yrkesdrömmar som riktar sig ut mot den vidare världen. Allt eftersom utmanas den ursprungliga tryggheten när världen blir alltmer komplicerad – men det är orden som ger något att hålla sig i och det finns en väg tillbaka för att hitta sin identitet som människa och som individ.

Det är en komplex berättelse med många starka och betydelsebärande bilder som ska samsas på liten yta.

Sonetten är en diktform som i sin traditionella utformning inte bara bygger på ett visst antal rader (fjorton) enligt en viss rimfläta, utan även håller en jambisk rytm (da DAM da DAM da DAM) med fem sådana ”da DAM” per rad.

En av anledningarna till att sonetten är så utbredd inom den engelska diktningen är antagligen att den jambiska rytmen är det engelska språkets naturliga melodi. Vårt svenska språk däremot har en helt annan melodi, vilket ger en annan effekt i sonettdiktningen. Där sonettens jambiska rytm förstärker intrycket av harmoni på engelska, blir det lätt begränsande och forcerat på svenska.

Hur har då Bergdahl löst det här i Barnet? I stället för att tvinga in svenskan i en enhetlig jambisk rytm har hon valt att frångå den konventionen och blandar jamber med trokéer (DA dam) och andra, mer komplexa versfötter som blandar betonad och obetonad stavelse på olika sätt.

I stället för en grundläggande, harmonierande struktur får jag redan från de första raderna söka efter en rytm. Den finns såklart där inuti språket, som den alltid gör, men den ligger inte tydlig på ytan. Det blir fragmentariskt snarare än enhetligt. Det passar bra ihop med alla de olika fragment som dikterna bär fram innehållsmässigt, men utmanar samtidigt läsningen då det drar mig bort från innehållet. I stället för att lugnt vaggas in i en rytm som drar mig in i dikten får jag stöka och böka runt några varv innan jag hittar hur jag ska ta mig an texten.

En annan aspekt av den traditionella sonettens form utgör den innehållsmässiga vändningen. De inledande och mellersta raderna brukar peka i en riktning (till exempel måla upp ett problem eller antyda en fråga) medan de avslutande raderna skapar en förändrad riktning (genom en oväntad lösning eller ett oväntat svar). Även om sonetterna överlag i Barnet presenterar någon form av förändring eller förskjutning, följer de inte den traditionella strukturen.

Många samtida sonetter använder vissa delar av den traditionella formen och struntar i eller modellerar om annat och Barnet sällar sig alltså till den skaran. Jag undrar dock om inte effekten hade blivit starkare om andra delar av sonettformen hade följts och annat hade valts bort. Hur hade det blivit med flexiblare radantal och hantering av ljud och rim men i stället gett oss en tydligare och mer konsekvent rytm? Hade det blivit mer inbjudande och tillgängligt? Och med skarpare vändningar i varje dikt, hur hade det påverkat läsningen av varje enskild dikt?

Hur som helst är Barnet tänkvärd läsning och inte minst känns kombinationen av den valda formen och det valda innehållet nytt och intressant. Och, det går inte att avsluta den här recensionen utan att också säga: att få ihop fjorton sonetter som inte bara följer en rimfläta och hänger ihop genom sina första- och sistarader utan dessutom kröns med en avslutande femtonde sonett som består av de fjorton sammanlänkande diktraderna är såklart en bedrift i sig.

Eva Wissting

Publicerad: 2019-11-10 00:00 / Uppdaterad: 2019-11-10 11:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7913

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?