Maria Rostotsky har skrivit en roman om berättarjagets – berättarbarnets – uppväxtår, en splittrad familj i flykt från Landet där Kvinnorna lämnades kvar.

Rostotsky använder ett kodspråk för att närma sig berättelsen som känns mycket privat och personlig. Med en enkel översättning är berättarjaget Barnet, Kvinnorna är modern men framförallt de kvinnliga släktingarna som stannat kvar i Landet: Sovjetunionen.

Koderna kan förvilla men också vara inbjudande till en historia som kanske annars skulle ha varit ganska allmängiltig för många som flytt från ett land till ett annat – utan att ha befunnit sig i stridens hetta. Koderna påminner på sätt och vis om alla de omskrivningar och allegorier som de klassiska ryska författarna använde sig av för att undgå censuren.

Formen är det främsta med denna debutroman, det är den som gör historien intressant. Läsaren vill veta mer om Barnet, varför det har ont i magen och vilka dessa mystiska Kvinnor är. Lager för lager, likt skalande en lök, bläddras sanningen fram – vi förstår mer och mer och sakta kopplar vi ihop de olika koderna. Förstår vad som egentligen sägs. På ett sätt distanserar sig författaren från upplevelserna genom att använda en så frånhållande form, kanske blir även läsaren distanserad från de innersta känslorna till en början, men snart fångas vi in av de egenpåkomna orden som ”ensamgråta”, ”jagetduet” eller ”solmage”. För svenska språket har ett sätt att skapa nya ord genom att helt enkelt klistra ihop två gamla. På samma sätt klistrar Barnet ihop sin verklighet: Sitt ursprung i Ryssland och den plats – Sverige – där Barnet sedan växer upp och blir vuxen. Förhållandet till föräldrarna hör tätt samman med förhållandet till det gamla Landet och de kvarlämnade kvinnliga släktingarna som till varje pris vill råda familjen över telefon i det nya landet: ”Mamma försöker lägga på luren men den låter sig inte påläggas…”. Det finns krav och svårigheter, men också en enormt stark och vacker kärlek moder och dotter emellan.

Hur ska familjen ställa sig till ett födelseland som förtryckt till den grad att det gör ont i magen på ett litet barn? Hur ska familjen sedan ställa sig till detta land då det plötsligt börjar förändras? Hur ska familjen ställa sig till det som släkten (som är kvar i Landet) säger, alla gamla traditioner och visdomar som nu går förlorade?

Formen är även medveten om att den är en form:

Berättarjaget har redan etablerats. Eller snarare – Berättarbarnet. (…) Jag skriver. Du läser. Se där har vi redan något oundvikligt, och det utan att ens historien har börjat.

Sammantaget är det en intressant debut, Rostotsky en debutant med en helt egen röst och en stark historia. Kanske tar formen överhanden ibland, kanske finns det ställen där tydligheten hade varit att föredra före just form, men oftast går form och story hand i hand. Precis som Berättarbarnet och Modern. Läsaren får lära känna en dotter som är en överlevare i en släkt av starka kvinnor (de ryska Kvinnorna) som inte går av för hackor. Konstnärligare uppväxtroman får du leta efter.