Recension

: Au Revoir, Magnus
Au Revoir, Magnus: En roman om drömmen om något annat Erik Helmerson
2014
Norstedts
5/10

Askungen i Cannes

Utgiven 2014
ISBN 9789113053080
Sidor 275

Om författaren

Erik Helmerson
Fotograf: Henrik Montgomery

Erik Helmerson, född 1967 i Stockholm, är ledarskribent på Dagens Nyheter. Tidigare var han prisbelönt filmkritiker på TT samt medarbetare på Expressens kultursidor. Han föddes 1967 och romandebuterade 2008 med Blixthalka. 2011 kom Den onödige mannen.

Sök efter boken

I Erik Helmersons moderna askungesaga Au revoir, Magnus är den elaka styvmodern inkarnerad som en äkta man, den Magnus som det i bokens titel tas farväl till. För Askungen, som här heter Maria, är grundligt trött på Magnus ovilja att gemensamt med henne ta itu med det långvariga äktenskapets besvikelser och motgångar.

Istället för att gå på bal så lämnar Maria en lapp till Magnus som avslutas med detta ”Au revoir” och åker till filmfestivalen i Cannes. Där träffar hon mycket riktigt en prins, en brittisk skådespelare som verkar behöva en medelålders svenska för att hjälpa honom att behålla sitt förstånd bland filmindustrins alla hovlakejer. Om det också slutar med pumpa och skoprovning ska inte avslöjas här.

Vi befinner oss alltså i nutid hos den välbeställda medelklassen och får återigen berättat för oss att inte ens i villaförorten Enskede är allt väl. Och varför skulle det vara det? Magnus spelar tennis, går i svarta polojumprar och bär omkring på papprör (hur skulle annars en arkitekt se ut?). Han går regelbundet in i veckolånga perioder av surmulen tystnad, tycker inte om att överraskas och vänder ryggen till Maria i sängen innan de somnar, ofta med repliken ”Nu går jag hem till mig”. Detta retar vansinne på Maria. Hon som drömde att befinna sig i en fransk film – eller åtminstone på filmfestival: ”… såg sig själv på bilderna, sval i värmen, i långa klänningar och glänsande skor, cigarett i handen, arm i arm på Croisetten med Alain Delon, Birgitte Bardot, Twiggy, Jean Seberg … ”

Som synes är karaktäriseringen av Maria och Magnus rätt klyschig, för att inte säga ointressant. Det är precis så här de skulle beskrivas, med just den backstoryn, i en nyproducerad sitcom för TV4. Man kan inte säga att Helmerson har lagt ner någon större fantasi på sina huvudfigurer. Den brittiske skådespelaren Julian som spelar prinsens roll är dessutom ett stort hygglo, som hämtad från någon feelgood-film med Hugh Grant eller Colin Firth. Det är som upplagt för en stor gäspning.

Det är tur att det finns en del försonliga drag i den här berättelsen också. Till exempel temat för boken som fångas i undertiteln ”En roman om drömmen om något annat”. Att konfronteras med hur de ursprungliga livsdrömmarna förr eller senare kraschlandar i den krassa verkligheten är något som så gott som alla får göra. Vad hände med mitt liv och vad ska jag göra nu? Det är en fråga med mytiska kvaliteter som de gamla myterna inte ger oss särskilt många svar på. Alltså behöver vi moderna myter som behandlar frågan nu när vi lever tillräckligt länge för att bekymra oss över saken. Så jag tycker Helmerson ska ha all heder av att göra en modern omtolkning av askungesagan.

Och det finns ändå stunder där Marias funderingar beskrivs på ett fint sätt och jag känner att jag bryr mig om henne som karaktär. Hennes ständiga bekymmer över hur hon uppfattas av andra, hur hon kategoriseras efter sin ålder och hur lågt hon står i den mycket tydliga hierarkin på filmfestivalen är också trovärdiga.

Maria log där hon låg på sin handduk under solen bland toplesskvinnorna, de kindpussande fransmännen, de plaskande och skrattande barnen, någons arm runt någons axlar, läskförsäljarna som gick fram och tillbaka i sanden med små bjällror för att väcka uppmärksamhet, lukten av sololja, palmerna, höga som trevåningshus och, långt där ute i bukten, segelbåtarna, vindsurfarna, de knattrande utombordarna. Mitt bland ensamheten. Och med minnet av att en gång ha varit mycket mer attraktiv än vad hon var just där, just då.

Språket är enkelt och driver berättelsen framåt med lätta drag. Det är både en förtjänst och en svaghet eftersom det lätt blir så att man läser det som en spänningsberättelse, det vill säga med större intresse för hur det ska sluta än för huruvida karaktärerna lär sig något om sig själva. Hur det än är så hade en mer komplex karaktärisering och mindre förutsägbarhet lyft berättelsen.

Tomas Eklund

Publicerad: 2014-07-28 00:00 / Uppdaterad: 2014-07-28 16:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5762

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?