Tigandet, den kompakta tystnaden, inte minst när det gäller de döda, är i slutänden ett vakuum som förr eller senare livet självt fyller med sanning.

Så börjar Ralf Rothmanns senaste roman på svenska – Att dö om våren. Efter att jag i några år nu har försökt följa med i utgivningen av modern tysk litteratur har det slagit mig att generation efter generation av författare bearbetar Andra världskriget, till och med krigsgenerationens barnbarnsbarnbarn har ofta detta som tema eller sidotema i sina böcker. Skulden, skammen, vansinnet, måste ältas och vridas och vändas på ur alla vinklar. Det är den stora existentiella frågan som dryftas, formulerad ur Kants ord om att de två ting som fyller honom med förundran och fruktan är stjärnhimlen ovanför honom och den moraliska lagen inom honom. Hur kan helt vanliga människor ha förmåga till en sådan bottenlös ondska?

I dessa tyska moderna författares uppgörelser med krigstraumat – ”Hur kunde vi?” – spelar ofta tigandet en central roll. Det man aldrig talade om, det som skulle vara förbi och över, det som inte nyttade något till att gräva ner sig i när man skulle satsa på framtiden. Glömska kan vara så skön, så bekväm och morfar lydde bara order. Tills någon ättling ändå inte kan låta bli att rota i och än en gång försöka göra upp med sina förfäders dunkla historia.

I Att dö om vårens första sidor är det en son som berättar om sin tigande far Walter. Därefter går berättelsen tillbaka i tiden till den 17-årige Walters liv våren 1945. Walter, som kallas Ata, är mjölkare på ett gods i Nordtyskland och redan här antyds att alla vet att kriget egentligen är förlorat. Walter är förtjust i Liesel och hans bäste vän är den jämnårige Fiete, en lättsinnig och något rebellisk pojke. Kriget är trots allt på avstånd även om krigsmakten rekvirerar kalvar och traktorer och försvårar livet på gården. Och ingen kan ju komma på att göra soldater av mjölkare, även ett land i krig behöver mjölk. Eller? Och så är Atas öde beseglat när han till Liesels mamma yttrar: ”Får Liesel följa med mig ner till kanalen ikväll? Riksnäringsståndet bjuder på öl och en ny orkester spelar.”

Det visar sig vara allt annat än gratis öl som väntar. Här får Ata höra sådant som:

”Du är rolig du!« Ernst såg föraktfullt på honom. »Åker man till fronten för att dricka kaffe? Partisanerna hade vållat oss förluster, alltså gick vi in i byarna och decimerade deras familjer och djuren. Granater i stallen, och bom! Tror du att jag gillar det? Har fortfarande hästarnas gnäggande i öronen, går knappt att uthärda. Men så är krigets hantverk, det hårdaste arbete man kan föreställa sig.”

Det som sker är att Ata och Fiete och andra unga pojkar likväl som åldrade män blir tvångsrekryterade till Waffen-SS. Efter en snabbutbildning till soldater skickas de till Ungern. Och skildringen av krigets vanvett tar fart, på ett nästan kusligt sätt skildras den surrealistiska, ibland dionysiska stämningen när moral och mänsklighet upplöses i skräck och ondska. Berättartekniskt förstärks detta av att Rothmann låter Ata åka iväg genom de skövlade länderna för att leta efter sin fars grav.

Rothmann skildrar sina karaktärer mästerligt, ond som god (och vem är ond och vem är god?). De är pregnanta, verkliga människor som talar och handlar. Det är vanliga människor ur massan, i betydelsen de som det finns mest av, arbetare, bönder, soldater. Här finns ingen medelklassnofsighet eller akademiskt von oben-perspektiv. Rothmann talar folkets språk, hans röst är äkta och även om ingen författare bör låsas i ett fack kan man ändå bland mycket annat kalla honom en arbetarförfattare. Han är utbildad murare, han har varit kock, sjukvårdsbiträde och taxiförare med mera. Han har lärt känna människan i livets skola. I sina tidigare böcker, bland annat Mjölk och kol, skildrar han arbetarklassen. Han har växt upp i Ruhrområdet.

Att dö om våren låter som en tungläst bok men är det inte, det finns en stor värme i boken, kanske beror det på att Rothmann ger liv åt några få karaktärer – kriget som historiekunskap räknas i miljoner anonyma individer men kriget som litteratur är enskilda livsöden. Ata överlever kriget. Han är en fiktiv karaktär i en bok men som symbol för alla de som överlevde med sina minnen är han lika verklig som om jag som läsare hade känt honom. Krig har inga vinnare i slutänden, bara offer också bland de som överlever. ”Nunnor delade ut te och torkade äppelskivor till soldater som släppts ur krigsfångenskapen, hundratals från olika truppslag. Mellan ruinhögar och krossat glas låg de på perrongerna och blickade tysta åt det håll som deras tåg skulle komma. Krökta skenor stack upp i himlen, syllarna hängde och dinglade i dem. Väggarna på utbrända vagnar som låg välta längs spåren var fullklottrade med vit krittext, adresser, efterlysningar och meddelanden till saknade. Under ett överstruket »Hem till riket« stod »Hem till mamma!«”

Till sist: Vad var det den gamle Ata menade när han någon gång ibland bröt sitt tigande för att för sin son förklara att hans tjocka hår berodde på att han under kriget dagligen smorde det med björksav? Det som tog många år för sonen att förstå.