Ja, nog bländar hon mig alltid, Amanda Svensson. Boken med den något otympliga titeln är just detta och jag leds och förleds villigt in i hennes värld.

1989 föds en skara trillingar på ett sjukhus i Lund och där inleds det förlopp som får sin kulmen 2016, då de tre syskonen beger sig till helt olika platser – London, Påskön samt Västerbotten – där deras mor försöker nå dem med lätt förvirrade meddelanden.

I London har Sebastian fått en tjänst på ett forskningsinstitut som får alla varningsklockor att ringa – man forskar på hjärnor, på abnorma hjärnor, men syftet är oklart och alla är lite för intelligenta för sitt eget bästa. Mystiska förflyttningar sker och falanger bildas, vetenskapen möter konsten och ingår oheliga allianser. Där befordras han och får hand om en patient som förlorat sitt tredimensionella seende. Samt en apa med mycket hög moral.

Resan till Påskön innebär att Clara tvingas utmana alla sina fobier när hon söker efter en löst sammanhållen grupp som inväntar jordens undergång. Hon ska intervjua ledaren men dras in i kretsen samtidigt som hon inleder en vänskap med en före detta barnstjärna som trots sin anorexi är larger than life.

I Västerbotten våndas Matilda tillsammans med sin pojkvän och hans dotter. Familjedrömmen är djupt problematisk och förvirrande.

Och över dem svävar Violettas ande, Violetta som var Sebastians svårt sjuka flickvän och vars frånfälle gav syskonens fjärmande från varandra en extra hård knuff.

På varsitt håll funderar de och vrider och vänder på tillvaron och de märkliga ledtrådar deras mor lämnar i sina mail. Det finns så många mysterier att lösa, så många frågor som kan behöva besvaras. Det är en tredimensionell utvecklingsroman i hög hastighet, där jag hela tiden vill vidare och samtidigt önskar att det inte ska ta slut.

Det är dråpligt och berörande på samma gång. Amanda Svensson vänder på en femöring och balanserar inslagen med en enastående färdighet. Hon vränger på språket och fiktionens möjligheter, återanvänder mallar och schabloner med lika delar kärlek och ironiska blinkningar, gör något nytt av det gamla och välbekanta.

Till sist, efteråt, när den sista såpbubblan brustit, är jag både euforisk och märkligt tom. Jag vaknar upp som ur en dröm. Så magnifikt att jag blev bländad. Och jag älskade det.