Recension

: Standardmodellen
Standardmodellen Helena Granström
2018
Weyler
6/10

Anemiskt arbetsliv inom akademin

Utgiven 2018
ISBN 9789176811047
Sidor 189

Om författaren

Helena Granström (född 1983) är författare och kulturskribent med en licentiatexamen i matematik och en magisterexamen i fysik. Hon debuterade med essän Alltings mått 2008. 2009 kom versromanen Osäkerhetsrelationen och 2013 Hysteros. Granström skriver regelbundet i bland annat Expressen och Svenska Dagbladet.

Sök efter boken

Standardmodellen är det första jag läst av Helena Granström, och kanske plockar jag helt enkelt upp den av fel anledning. Annonsen fångar mig för att romanen ska handla om den akademiska världen, en värld som jag levt ett antal år i och liksom behöver hjälp med att bearbeta. Med tanke på att den är fylld av skrivande människor är den förhållandevis lite skildrad, när man tänker på det. (Kanske kan man inte både vara i den och ställa sig utanför den?) Fast Granströms, och huvudpersonen Elsas, värld är förstås en fysikinstitution, ganska långt ifrån min humanistiska.

Det märks inte minst på hur Elsa, trots att hon egentligen för länge sedan tappat tråden i sin relation till fysiken, får jobb som lektor på den fysikinstitution där hon några år tidigare doktorerat. Det är ett märkligt lågintensivt arbete – trots att ett lektorat normalt är en undervisande tjänst undervisar Elsa bara på en 7,5 poängskurs med låg nivå och låg status, och har gott om tid över för de forskningspassioner som hon alltså inte hyser.

Kanske är det möjligt att inom naturvetenskaperna ta sig fram och göra karriär även helt utan akademisk drivkraft. Där finns sannerligen mer resurser än inom humaniora. Kanske är det också den akademiska världens självtillräcklighet som gör det möjligt, faktiskt nästan ofrånkomligt, för Elsa att göra sin något stapplande karriär: när man är i den där världen är det nästan alldeles omöjligt att tänka sig någonting utanför den.

Just det klaustrofobiska i att vistas inom ett ämne fångar Granström i Standardmodellen från sin allra mest oförsonliga sida. Eftersom Elsa vare sig känner någon passion för sitt fält (vad det ens nu är), för sina studenter och deras lärande, eller någon gemenskap med sina kollegor, är hon fullständigt alienerad. Det är oklart varför hon ens går upp om dagarna. Förmodligen bara av vana, för att hon är en förvuxen duktig flicka på autopilot.

Kanske gör det obehag jag känner inför den här romanen och alla dess karaktärer den till en välskriven roman. Så kan det vara. Fast det är ju just det, den gör mig bara illa till mods, och jag lyckas inte riktigt se bortanför det. Kanske ges något litet hopp i slutet (som naturligtvis inte ska avslöjas här), men det går mig samtidigt något alldeles vansinnigt på nerverna. När jag slår igen romanen önskar jag först att jag aldrig ens fått syn på den från början.

Sen växer den ändå, nästan omärkbart. Man måste helt enkelt tänka vidare på den, på vad det är som händer när en människa tappar sina drivkrafter, sin mening. På vad det innebär att en institution är sådär självtillräcklig som akademiska institutioner lätt kan bli. På om det faktiskt kan finnas en vetenskaplig teori – ”standardmodellen” – som kan förklara allt, eller om livet är oändligt mer komplext.

Ella Andrén

Publicerad: 2019-01-21 00:00 / Uppdaterad: 2019-01-20 18:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7616

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?