Recension

: En debutants dagbok
En debutants dagbok Wera von Essen
2018
Modernista
5/10

Bland pantburkar och slott

- Wachtmeister. Sophie Wachtmeister. Det är från mitt möte med överklassen och det grämer att jag inte hade sinnesnärvaro nog att svara med motsvarande manér.

Får man vara kritisk mot en dagbok som blottar sig? Visserligen innehåller all litteratur ett visst mått av självbiografiskt stoff, men att ge någons utgivna dagbok på pälsen är nästan ohederligt eller åtminstone oartigt. Om man inte uttrycker sig med pregnans och håller sig till det stilistiska löper man risk att angripa dagboksägarens liv och i förlängningen personen. Och det vill vi inte.

När jag läser Wera von Essens En debutants dagbok kommer jag att tänka på Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Den kultursfär Lundgren levde i och skrev om var främmande. Det hade inte gjort något om det skedde i ett rent uppdiktat sammanhang – vem trivs inte i de dostojevskijska salongerna? Men när det är nutid och verklighet känner jag en viss distans, en sorts bortanförskap. Jag vet knappt vem någon är, hur den sociala miljön ser ut, hur de inbördes förhållandena är skapta, vad som… vem som… hur…när var det den där mostern knivmördade den där författarens undulat? Nu blandar vi till detta, denna dagbok, även in överklassen.

Det skall erkännas att jag har en reflexmässig om än måttligt hånfull inställning till de bemedlades problem som inte rör hälsan. Sällan är de av samma akuta och livshotande konstitution som många andras. Jag vill inte relativisera känslor och erfarenheter – att jämföra upplevelser är inget man gör i en handvändning. Det är inte så att von Essen inte mår dåligt, aldrig lider kval, sällan funderar på vad mening allt har och kvävs av det en stund. Tvärtom. Hon mår och har mått väldigt dåligt. Men… oavsett hur ofta hon lever på existensminimumet ramlar femtio tusen plötsligt in. Eller en sida efter hon levt på mjöl och vatten i en vecka befinner hon sig i Brasilien. Det känns avlägset.

En dagbok faller platt om livet den förmedlar inte engagerar läsaren. Jag berörs sällan och det gör läsningen intetsägande, även om episoden i slutet med mostrarnas ackande och veande får mig att skratta. von Essen skriver om våndorna av att försöka bli utgiven, att tvivla på sin identitet som författare. Hon hyr i omgångar ut sin stockholmslägenhet och befinner sig ofta i Berlin. Efter en tur med tunnelbanan ångrar hon att hon inte plockade med sig pantburken hon såg på vagnen. De ignorerade centen blev skillnaden mellan ett bra och ett sämre bröd. Under en tid vistas hon också en i Brasilien. Hon bejakar livet, upplever dess olika aspekter.

Motsägelsen tycks vara människans lott och här finns både drogromantik och av knark förstörda individer. Texten är varken blyg eller pryd och det är befriande. Emellertid är den om ett liv som liksom alla andra många gånger är enahanda och långrandigt. Det har jag fullt nog av själv. Jag tror mig förstå att de otaliga gånger klassiska musik- och bokverk nämns så är det för att fylla en funktion snarare än glänsa. Att skriva vad man för tillfället lyssnar på eller läser kan vara ett sätt att färglägga en belägenhet eller sinnesstämning. Och hennes goda öga (och öra) för Eric Schüldt är rimlig; tidigare var den sävliga rösten min eftermiddagsblundsmedicin. Arvo Pärt får man då också ofrånkomligen en stor dos av.

Det är alltså distansen och tristessen som gör att läsningen aldrig lyfter. Jag gillar hennes skrivstil och många gånger är hennes introspektiva förmåga beundransvärd. Att se sig själv är en sak, men att tro sig veta något om andra kan vara övermod. Hon återkommer till den genomskådade blicken och kanske tillskriver hon sin förmåga att se igenom människor för mycket. Samtidigt får det mig att inse att jag aldrig försökt tänka mig till insikt om en människa. Av oförmåga kanske. Så kan det vara.

Jag anar att en ironi vilar i och över texten och ironin är som bekant vid sidan av generaliseringar och abstraktioner ett fantastiskt gömställe. Hon är alla gånger modigare än mig och står för hur gemena enskilda människor kan vara, hur mycket ont de åsamkat henne (hennes mor), eller allt vad streberi och prestationsprincip heter närmast är livsfientligt. Det sistnämnda håller jag naturligtvis med om, men jag skulle aldrig våga rikta mig till en enskild.

Störst behållning av boken har säkert den som omnämns i den samma. Både ris och ros delas ut vilket kanske föranleder litterära comebacker. För mig faller det hela bara platt – varken kulturelit eller överklass är något för mig.

Robert Salmela

Publicerad: 2018-06-01 00:00 / Uppdaterad: 2018-05-31 21:01

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7363

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?