Josefins mamma har ont i magen, och inuti Josefin kan det inte sluta regna. Det visar sig att magontet är cancer; mamman försvinner in på sjukhus och pappan in i sig själv. Hemma har Josefin och hennes syskon olika sätt att hantera det hela, alla mer eller mindre destruktivt.

För att väcka hon som drömmer blev Augustnominerad i barn- och ungdomskategorin i år, som enda ungdomsbok. Det är en tung sådan: full av sorg, tvångstankar, ätstörning, ångest. Sjukdom. Hade inte språket varit så vackert, suggestivt, hade den nog varit svår att avsluta. Nilsson ligger så tätt, tätt intill Josefins ångest att det är nära att bli outhärdligt.

Bäst tycker jag om hur sorgen tar sig olika uttryck i Josefins familj. Hur mormodern har ständig migrän, pappan sitter gömd på sitt kontor med tom blick, brorsan som spelar elgitarr så högt han kan och lillasystern som får ett utbrott varje gång de åker till sjukhuset. Sorg är personligt, och Nilsson är mästerlig i sin medkänsla. Mindre bryr jag mig om historien med Markus, eller det underliga porträttet av Veronikas mamma, som tycks överdriven och oansvarig.

Central är däremot Josefin, som sig bör. Hon håller dessutom upp hela familjen själv, åtminstone enligt henne, och hon tar på sig att göra mamman frisk, kosta vad det kosta vill. En extremversion av duktiga flickan, kan tänkas. Men också något att känna igen sig i, och känna med.

Det Josefin går igenom kan hon inte förklara för sig själv med raka termer, utan det måste gå genom metaforer. Språkligt är det slående, men det stör att läsaren inte riktigt får orden för det. Att det inte finns någon information om hur man kan få hjälp där historien slutar. Kanske måste inte böcker ta det ansvaret, men det hade knappast skadat.

Miljön är påtaglig, men kanske inte så mycket som en plats utan som en tid. Den utspelar sig nämligen inte idag, utan någonstans i gränslandet mellan åttio- och nittitalen. Kompisens mamma tränar framför tv:n, Livets ord lurar i bakgrunden. Också kyrkan är central, och jag vet inte om jag någonsin läst en svensk ungdomsroman med så mycket religion. Det är intressant, ofta oroväckande, men framför allt ovant. För Josefin blir kyrkan både en källa till tröst och näring till allt det mörka. Kanske hade inte så många karaktärer behövt lufta sina homofoba åsikter för att göra tiden trovärdig.

För att väcka hon som drömmer är kompakt, avancerad, seriös. Jag blev väldigt tagen under läsningen, av både språket och sorgen. Samtidigt är det en del i den som känns vårdslöst och tveksamt, åtminstone rent innehållsmässigt. Jag blir osäker på vad Nilsson egentligen försöker förmedla, och hur hon porträtterar mental ohälsa. Det är något som inte riktigt känns rätt.

Hellre hade jag sett Mia Öströms Vakuum nominerad, för där fanns ingen tvekan. Men det är också en annan fråga.