Många av karaktärerna i novellsamlingen Hägring verkar vagt bekanta. Det känns nästan som om Oline Stig bestämt sig för att skriva om mina grannar, mina vänner eller någon av de udda personligheter som jag träffade under mina första tågluffarsomrar i Italien. Här finns kompisarna från barndomen, ungdomsförälskelserna och de coola, självständiga kvinnorna som man såg upp till i tonåren. Här finns herrarna som längtar efter äventyr och de gamla damerna som kanske börjar bli lite skröpliga men som vägrar ge upp.

Intrigerna kretsar kring verklighetens dubbelbottnade karaktär. Oline Stig beskriver hur livet ofta styrs av hägringar och bländverk som ibland, men inte alltid, avslöjas i efterhand.

Det var sant som Stefano sa att det förflutna var en fiktion. Och det tjänade ingenting till att rekapitulera sina val. Om inte om och så vidare. Så mycket förhastat och slumpmässigt som bestämt vilken riktning livet tagit. Och om man hade känt till de avgörande ögonblicken, hade valen gjorts annorlunda då? Kanske och kanske inte.

Också i detta känner jag igen mig. I funderingarna kring vad som kunde ha blivit annorlunda i livet. Som tur är blir Oline Stigs noveller aldrig sentimentala. Tvärtom lyckas hennes berättelser förmedla en pragmatisk och rätt så skön känsla av att allt ändå ordnar sig till slut. Det som göms i snö kommer visserligen oftast upp i tö, men när det händer så är människan ofta kapabel att ordna upp det hon eventuellt har ställt till med. Och det är aldrig för sent att fatta ett nytt beslut eller välja annorlunda.

Oline Stig låter oss komma nära karaktärerna genom långa inre monologer där vardagliga iakttagelser blandas med existentiella funderingar om livet, döden och kärleken. Låter det tungt? Inte alls. Tvärtom är novellerna lättlästa och ofta milt humoristiska. Språket är enkelt och följsamt, intrigerna lite lagom skruvade och karaktärerna överraskar, precis som människor gör i verkligheten. Bäst blir det när Oline Stig litar på läsaren och berättelsens bärkraft som i novellerna ”Att gå i någon annans skor”, ”Levitation” och ”Konsten att rädda ett bibliotek”. I några av de andra novellerna blir slutet, efter den för genren så typiska twisten, en aning för tydligt och tillrättalagt för min smak.

Trots denna invändning så vill jag ändå rekommendera novellsamlingen Hägring. I en samtid som framstår som extremt kontrollfixerad kan det vara nyttigt att bli påmind om hur svårfångad sanningen är. Läs gärna novellerna i hängmattan där du kan ligga kvar och fundera över eventuella bländverk i ditt eget liv. Din kompis Karolina ser visserligen ut att ha allt men hur avundsvärd är hon när det verkligen kommer till kritan? Vad vet du egentligen om faster Ingeborgs invandrarfientliga åsikter? Och var det verkligen så det gick till den där sommarkvällen för trettio år sedan?