Boris brann upp. I sin nästan komiska absurditet är det ett konstaterande som präglar Jeanettes hela tillvaro. Hennes man brann upp, i en arbetsplatsolycka, och hon kan inte släppa det.

Hon kan inte släppa riskerna och förlusterna arbetare och deras familjer utsätts för, inte släppa hur utsatta och rättslösa de verkar vara. Det är en insikt som slagit henne och som inte går att ge tillbaka, inte går att komma undan. Hon lusläser tidningar och webbsidor och för in varje ny avliden i sin ”dödsbok”. Hon vet att hon går sin omgivning, inte minst dottern och hennes akademiske sambo, på nerverna, men hon kan inte släppa det.

Den enda som riktigt tycks stå ut med henne är Boris, hunden som dottern Fanny, till hennes initiala förtret, presenterat henne, och som hon naturligtvis döpt efter sin avlidne man.

Det är också Fanny som agerar katalysator med en ny present: en dvd om medborgarrättskämpen Angela Davis. Jeanette blir plötsligt intresserad av något nytt, delvis eftersom det påminner om det gamla. Här finns ännu en grupp som ansetts mindre värda och som dör av det, fortfarande. På nyheterna stormar Ferguson i uppror efter dödsskjutningen av Michael Brown.

Dvd:n om Angela Davis blir början till ett nytt intresse, en rubbning av Jeanettes invanda cirklar. I bokens andra del befinner hon sig, gamla hemtjänstaren, på en psykologkonferens i San Francisco för att få höra Angela Davis på riktigt och kanske komma åt att fråga henne om parallellerna mellan arbetarrörelse och medborgarrättsrörelse, förtryck av svarta och förtryck av arbetare.

Som hundarna i Lafayette Park är en roman om politiskt tänkande och empati, om att kunna foga in sitt eget liv i någonting större, se ett mönster. Det hade kunnat bli pamflettartat, men Anneli Jordahl är förstås en alldeles för bra författare för det. Hennes huvudperson är levande, av kött och blod och vardag, av hundhår och granngruff och blödande solidaritet.

Inte minst är det en roman om sorg. Inte den där omedelbara, på sätt och vis okomplicerade sorgen som de flesta har relativt lätt att ta hänsyn till och känna empati med, utan den skavande tjatiga, ältande sorgen. En sorg som får människor att mulna, vända bort blicken och försöka byta samtalsämne. Sorgen man förväntas vara färdig med, men som också, kanske, kan vändas i ett envist engagemang.

Ett engagemang som inte heller alltid är så enkelt. Som ställer krav, men också skapar nya möjligheter.