”Ja, det är väl snyggt men det är så… tråkigt och intetsägande.” Så tänker jag till en början när jag läser Linda Boström Knausgårds Välkommen till Amerika och så har jag tänkt när jag läst hennes tidigare böcker. Det är snyggt, välformulerat och välkalkylerat och berör mig inte ett skvatt och jag är en sådan där läsare som vill bli berörd, som vill känna för och med dem jag läser om.

En dysfunktionell familj (ännu en). Dottern har slutat tala, har stängt ned kommunikationen med omvärlden. Det är en fas, det är ett val, det är ett tvång. Den äldre brodern har stängt in sig på sitt rum där han spelar in musik. Bakom den igenspikade dörren (ja, det här är en dysfunktionell familj med en extra twist) är han ett oskadliggjort hot. Modern är skådespelerska och en obändig naturkraft, upprepande sitt mantra om att de är ”en ljus familj”, men ändå märkligt vag och oklar, fadern är död – ett definitivt oskadliggjort hot, som dock sitter i dotterns rum någon gång ibland.

I salighet och vilsenhet rör de sig i den stora våningens rum, förvirrade i sin nyfunna frihet, liksom tvungna att finna nya platser, nya roller, nya positioner i den konstellation som uppstått sedan fadern lämnat jordelivet. Den gemensamma fienden är borta – ska kampen fortgå mellan de kvarvarande eller ska man få vila?

Bokens jag är det tigande barnet som jag har så svårt att läsa som ett barn, som för mig blir en vuxens bild av ett brådmoget barn, med en vuxens ord och tolkningsföreträde. Ett barn som tvingats bli vuxet alldeles för tidigt, som tagit ansvar det inte borde behöva ställas inför, som tiger för att det är det yttersta sättet att inte mötas, att stänga om sig, hindra ytterligare invasion i sitt sköra liv. Som tiger för att visa sin styrka och – faktiskt – för att bli lyssnad till. Och som brottas med skuldkänslor och dåligt samvete i fast förvissning om att det var hennes böner till Gud som ledde till faderns död.

Det fanns ett före där familjens våning var fylld av liv. Ett bohemiskt paradis där det åktes rullskridskor genom de stora rummen och hockeymatcher spelades mot spegeldörrarna. Ett vagt hot även där men lättare att tänka bort när det var liv och rörelse och fullt av barn.

Snyggt men dött, fyllt av väl valda ord, tungt av liknelser och metaforer där det mest vardagliga ställs mot det högtravande.

Men så händer något. Tristessen bryts, något spricker och släpper in eller ut någon sorts känslor. Plötsligt kan jag gå in i texten och inte bara betrakta den utifrån. En reva, planerad eller inte, är det som krävs för mig. En reva i det grå.

En skillnad i dysfunktionaliteten, eller kanske det som får mig att se ett ljus: den vaga moderns anade uppgivenhet som döljer en lojalitet med barnen, hur hon försvarar tigandet inför lärare och rektor, kanske ursäktar men gör tydligt att det inte är hennes dotter som har fel, som gör fel. Visar en styrka som tyder på förståelse och kärlek men som samtidigt kan förklaras med längtan efter den perfekta familjen, hur ingenting får förstöra den bilden.

Och där börjar jag läsa historien som en skildring av en familjs liv i bipolära stadier. Som en metafor för faderns tillstånd eller bara en variant av medberoende i något som egentligen inte är ett beroende. Hur ljuset vänds till mörker och tillbaka igen, hur allt tänjs ut. Det krampaktiga, det spända, hur allt har nått en gräns och det kan antingen bära eller brista och brister det är det kanske för att ge plats åt något annat, något nytt.