Recension

: Förlorad morgon
Förlorad morgon Gabriela Adameşteanu
2016
2244
6/10

Så går en dag, eller nästan ett sekel

Utgiven 2016
ISBN 9789186729561
Sidor 560
Orginaltitel Dimineata pierduta
Översättare Åsa Apelkvist, Arina Stoenescu och Nils Sundberg
Först utgiven 1984

Om författaren

Gabriela Adamesteanu foto Louis Monier

Foto: Louis Monier

Gabriela Adameşteanu, född 1942, har arbetat som journalist och varit chefredaktör för tidskriften 22. I sina skönlitterära verk har hon lyft fram de kvinnliga rösterna i den rumänska historien och hennes böcker finns översatta till mer än tio språk.

Sök efter boken

Rumänsk litteratur är ett för mig okänt område men när jag läste om Gabriela Adameşteanus Förlorad morgon och hur den liknades vid Ulysses blev jag nyfiken. Det är 2244, en imprint hos Wahlström & Widstrand med fokus på litteratur från området kring Svarta havet, som nu ger ut denna tegelsten från 1984 på svenska.

Vica Delcă, en äldre ganska hårt åtgången kvinna, beger sig ut på besökstur i Bukarest. Hon ska träffa sin svägerska och dottern till en kvinna hon tidigare hjälpte med sömnad och annat. Fattigdomen tär, liksom bitterheten och känslan av förnedring när varken svägerskan eller den andra kvinnan visar sig vara hemma. Som olika mantran upprepas hennes tankar kring livet nu och då, som föräldralös med ansvaret för småsyskonen, landet som det var och som det blivit och männen som är som de är (och sällan är det något positivt) men snart får andra röster också ta plats och vi förs tillbaka längre i tiden, till en familj i söndring och splittring i första världskrigets skugga. Ett olyckligt äktenskap, en syster, ett barn, en vän och älskare.

Återigen påminns jag om att det bästa sättet för mig att ta till mig historiska skeenden är genom skönlitteratur men jag undanber mig ändå regelrätta förhör om Rumäniens 1900-tal, om inte annat så för att jag har svårt att hålla isär namnen på den mängd verkliga personer som skymtar förbi. Det finns en ganska omfattande notapparat och även översättningar av franska uttryck men jag hade önskat att dessa utformats som fotnoter i stället, eftersom det nu blir ett sådant bläddrande fram och tillbaka, vilket stör läsningen en aning.

Vicas avsnitt är skrivna på en sorts grovhugget talspråk, som jag först värjer mig mot men senare, efter sejouren till det tidiga 1900-talet, nästan välkomnar med glädje, eftersom det finns en äkthet i hennes tirader (”sexhundrafemti lei på två man … å med hyran å elen å teven …”), det finns känslor som måste få sitt uttryck och dessutom är hon ganska rolig i sin ombytlighet, hur hon på ett ögonblick vänder kappan efter vinden – eller alla lagren med plagg hon byltat på sig för att hålla kylan ute. Den extremt tydliga bilden av fattigdom i dessa lager och trasor, från barndomen till ålderdomen.

Tyvärr har jag svårt att se likheten med Ulysses annat än just i de osorterade tankarna hos Vica som ju kan tänkas vara en parallell till Molly Blooms monolog. Det är för lite som sker den dagen, för stor del av boken som helt upptas av dåtid speglad genom personer som redan är döda. Det som för mig framstår som felaktig marknadsföring (det är inte heller så att ramhandlingen håller sig inom en förmiddag) lägger sig en aning i vägen för min läsning ett bra tag – jag letar efter något som inte finns där – men när jag lägger bort förväntningarna öppnar sig texten för mig.

Bilden som tonar fram är den av ett tilltufsat land med tilltufsade människor, så länge i kläm mellan Tyskland och Ryssland och med ett sargat självförtroende på många områden. Men ändå med samma längtan som alltid, överallt, att hitta och bevara sin plats i tillvaron, kärleken, livet. Och på samma sätt som alltid, överallt, ställs det mesta på sin spets i krigstider. I avsnitten som utspelar sig i det förgångna finns det allt som oftast ett du, som är personen det handlar om, ett dubbelperspektiv inifrån och utifrån med oklar utgångspunkt. Det blir på en gång fascinerande och förvirrande när pusselbit läggs till pusselbit på detta sätt.

Det är kvinnorna som står i centrum – de bedragna och de som bedrog, de som trots att de tillhörde ”det svagare könet” visade sin styrka gång efter annan. Och de som i sin ömkliga svaghet ändå överlevt. Så är det även i männens avsnitt, där kvinnorna – eller egentligen en kvinna – är det allt går i cirklar runt.

Saga Nordwall

Publicerad: 2016-03-16 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-15 18:25

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6491

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?