Hopplösheten finns egentligen där redan från början. Känslan av att ha missat en chans man aldrig riktigt hann notera. Det är väl det som är det nya Ryssland, kapitalismens alla möjligheter. Att man borde ha köpt en lägenhet medan de gick att ha råd med. Att man borde, borde. Att man får skylla sig själv.

Nikolaj Joltysjev borde kanske skylla sig själv. Inte för att han inte köpt en lägenhet medan de gick att ha råd med utan bott kvar i den tjänstebostad hans polisarbete berättigat honom till, utan för att han en natt tar beslutet att låsa in en grupp besvärliga fyllerister i ett alltför litet, alltför varmt och syrefattigt utrymme.

Han borde kanske skylla sig själv, men den här typen av bestraffningar, av förakt för de intagna, av utpressning av dem och av att fördela deras pengar och andra värdesaker de tjänstgörande emellan, de är så satta i system, så mycket en institutionaliserad del av arbetet och vardagen. Nikolaj tar det bara ett litet steg för långt. Tar ut sin frustration en liten smula mer än vanligt på dem som råkar komma i hans väg. Sparkar nedåt. Som hela samhället slentrianmässigt verkar göra.

Därifrån går det bara utför. Polisledningen statuerar exempel, Nikolaj får sparken och han och hans hustru Valentina och deras hemmavarande, vuxne men initiativlöse son – ytterligare en son sitter redan i fängelse för grov misshandel – tvingas flytta från tjänstebostaden. Något annat i den expanderande staden har de inte råd med. Istället flyttar de in hos en gammal moster i Valentinas hemby på landsbygden i södra Sibirien, inställda på att söka arbete och bygga nytt, men i byn finns inga jobb. Snart har livet och skenbart hjälpsamma grannar lurat av dem vad de hade av besparingar.

Det finns något närmast ikoniskt över den ryska misären, över gråheten, kylan, alkoholismen, det meningslösa våldet och det dumsluga bondfångeriet. En misär som verkar närmast konstant, hur än makthavare och ideologier skiftar någonstans i ett fjärran Moskva. Mer än själva familjen Joltysjevs öde är det den där gnagande känslan, frågan som biter sig fast: karaktärerna är onekligen offer, men för vem eller vad? Samhället? Sig själva? Drömmen om ett bättre liv och därpå följande besvikelse?

Roman Sentjin skildrar ett närmast vulgärdarwinistiskt samhälle där bara den starkaste överlever – kanske – där man desperat kliver över varandra och den som går att lura obönhörligt blir lurad, igen och igen. Ett samhälle som äter sina svaga.

Det skulle vara plågsamt att läsa om han inte gjorde det i en sådan saklig, nästan torr ton, varken cyniskt eller med någon överdriven empati. Saker händer bara Familjen Joltysjev, som om de är födda under en olycksalig sibirisk stjärna. Det i sig är nästan obehagligare än vad som faktiskt händer dem (vilket för all del är obehagligt nog) – känslan av att det är omöjligt att förändra, att kliva av eller byta väg. Hopplösheten finns där redan från början.