Över- och medelklassen skriker efter billig hemhjälp. Inte tillräckligt många är beredda att ta de ofta slitiga, dåligt betalda och socialt utsatta arbetena. Samtidigt köar potentiell arbetskraft vid Sveriges gränser. Vad gör man som regering i det läget? Låter arbetsmarknaden reglera sig själv, med ökade kostnader för över- och medelklassen som följd? Eller griper in?

Nej, det handlar inte om de senaste decenniernas pigdebatt och RUT-avdrag. Det här var på 1950-talet, och de människor som kom till Sverige för att pröva lyckan kom ofta från det krigshärjade Tyskland. Regeringen var inte borgerlig, men lösning kanske inte helt olik dagens: man lagstiftade helt enkelt om att utomnordiska invandrarkvinnor måste arbete som hembiträden i två år innan de kunde få uppehållstillstånd för något annat.

Visst, man kan hävda att det är stor skillnad på lagstiftning och ekonomiska subventioner, men resultatet är knappast väsenskilt. Med statlig hjälp får vissa delar av befolkningen billig städning och barnpassning hemma. Andra delar hamnar i ett lågstatusyrke med låg lön och stor utsatthet för allsköns godtycke.

Ta Nora, en av de 19 tyskfödda kvinnor som genusvetaren Emma Strollo intervjuat. Hon säger upp sig från sin plats eftersom mannen i familjen är sexuellt närgången. Då marscherar frun i huset till ambassaden för att få Nora utvisad, ”men dom visste ju hur saker och ting kunde stå till med flickor som kom till Sverige, så hon kom ju ingen vart”.

Att den sexuella utsattheten är stor för unga kvinnor i ett främmande land går som en röd tråd genom Strollos avhandling. De arbetar ju ensamma i andras hem. För Nora ledde denna offentliga hemlighet paradoxalt nog till ett visst stöd från ambassaden, men hur är det med dagens papperslösa hembiträden? De åker nog bara ut, de, om arbetsgivarna bestämmer sig för att anmäla dem.

Det är svårt att inte hela tiden jämföra. Nu och då. Men så är det kanske alltid när vi handskas med historia? Den förstås alltid i relation till oss själva, till vår tid. Strollo stannar inte vid att sätta den svenska politiken gentemot arbetskraftsinvandrare då i relation till den nu, hon betonar den politiska dimensionen av historieskrivning över huvud taget:

Att kunskap om historien förmedlas och finns tillgänglig, i synnerhet kunskap om marginalisering och förtryck, är viktigt i ett samhälle som strävar efter att lära sig av sina misstag och är i grunden en fråga om att skapa ett demokratiskt och inkluderande samhälle.

Humanister i allmänhet och genusvetare i synnerhet anklagas ofta för att vara just politiska. Det lite speciella med detta är väl just att många av de anklagade på sätt och vis håller med. Vetenskap är i grunden politisk. Vi väljer att ställa vissa frågor till ett visst material, baserat på vad vi faktiskt uppfattar som relevant. Det är inte detsamma som att svaren är på förhand givna, vilket ju belackarna hävdar. Vetenskapligheten ligger i att öppet redovisa sina utgångspunkter och tillvägagångssätt, inte i att dölja dem.

Strollo väljer att ge röst åt en grupp som inte precis skrivits fram i berättelsen om det moderna, framgångsrika, jämlika efterkrigs-Sverige. Hon gör det genom att problematisera själva berättandet, hur vi förstår vårt förflutna i ljuset av nuet. I slutänden kokar det kanske ändå ned till den fråga som intervjuade Nora ställer: ”Skulle du vilja niga för nån?”