Recension

: Långt från min far
Långt från min far Véronique Tadjo
2013
Leopard
6/10

Et voit rien

Utgiven 2013
ISBN 9789173433730
Sidor 176
Orginaltitel Loin de mon père
Översättare Ragna Essén

Om författaren

Véronique Tadjo är född 1955 och kommer från Elfenbenskusten, men bor i Johannesburg, Sydafrika.

Véronique Tadjo – Författarens egen hemsida.

Sök efter boken

För några år sedan läste jag Véronique Tadjos Drottning Pokou och blev smått knockad. Det är inte det att det nödvändigtvis är en stor roman (det är bokstavligt talat en ganska liten en), även om den är riktigt bra, men det är framför allt ett av de mest tragiska exempel på mytens kraft jag läst. I Pokou återberättade Tadjo en gammal västafrikansk folksaga om en drottning som offrar sitt barn för att leda sitt folk till säkerhet. Tadjo vänder och vrider på berättelsen, drar den om och om igen, använder alla perspektiv på afrikansk historia hon kan hitta, och hur hon än gör kan hon inte hitta någon väg ut ur historien för modern som hur hon än gör måste offra det bästa hon har. Afrika, och inte minst afrikanska kvinnor, sitter fast i så många föreställningar av hur de förväntas vara att alla alternativ redan är utforskade, verkar historien vilja säga; deras roll är att offra sig för någon annans välgång, för att främja någon annans historia.

Långt från min far är, åtminstone på ytan, en helt annan berättelse. Nina lever mitt i 2000-talet, hon är ingen drottning, hon har inget att offra, hon tänker inte ens på sig själv som afrikan; som barn till en västutbildad ivoriansk läkare och en rebellisk fransyska har hon aldrig ens lärt sig sin släkts språk utan klarar sig fint med kolonialistspråket franska, hon har en framgångsrik karriär i Paris … och så en dag dör hennes far därhemma i byn, och hon måste återvända till ett korrumperat land mitt i ett inbördeskrig för att i egenskap av äkta barn anordna en traditionell begravning.

”Äkta” barn eftersom det snart visar sig att den familjen hon trodde hon hade – mamma, pappa, syster, löst definierade släktingar i kanten – inte alls stämmer med hur de ser på saken. Och den roll hennes far hade i hennes liv var ju inte alls den han var gentemot alla andra, precis som den barndom hon minns att hon hade inte alls var den som andra såg henne som. Så vem är hon då, och vilka är de andra i hennes liv? 2000-talets Elfenbenskusten är ju ett modernt land, precis som hennes far var en modern människa, en medlem av den där första postkoloniala generationen som skulle bygga det där nya Afrika; här finns e-post och mobiltäckning, hon springer ihop med gamla bekanta och sitter och diskuterar konst över ett glas vin, exilboende familjemedlemmar kan flyga in med kort varsel och hämtas i bil på den luftkonditionerade flygplatsen. Det är nästan som hemma … äh, Paris. Men är det verkligen så enkelt? Samtidigt är traditionerna fortfarande där, lojaliteterna fortfarande på familjenivå, vapnen och mutorna överallt …

För att återgå till ditt problem ska du veta att var och en av oss har sin egen väg att gå. Vänd dig gärna till andra, men gör som i flygplanet när det tappar höjd. Glöm inte att sätta på dig syrgasmasken själv innan du hjälper andra.

Tadjo är poet också, och det märks i hur hon skriver; solen lyser ogenerat, hennes mors piano hörs fortfarande i det länge övergivna musikrummet, hon vill väva in gott om underströmmar i en kort roman som mest består av Ninas sökande efter vem hennes far egentligen var, i hans papper, i hans nedskrivna minnen, i hans oäkta barn, i hans kollegor och fiender … Det blir en roman om svårigheten att ställa det förflutna till svars, att vänta sig tydliga svar. Och därmed också tyvärr en lite platt roman när den efter bara 170 sidor rinner ut i en handfull jord. Det finns stora frågor att ställa i den nya afrikanska litteraturen, inte minst i det att så många av dess ungdom och dess författare kommit att leva i förskingringen. Vem är Nina? Vem är hennes far? Vartåt går vägen härifrån? Långt från min far gräver tyvärr sällan djupt nog eller höjer blicken tillräckligt för att vi ska komma något närmare. Det förblir en ganska välskriven familjeberättelse i det mindre formatet, men det kunde blivit mer.

Björn Waller

Publicerad: 2013-09-10 00:00 / Uppdaterad: 2013-09-10 22:48

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5385

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?