FN:s fredsbevarande operation UNOCI skapades 2004 genom säkerhetsrådets resolution 1528. Resolutionen gav styrkorna mandat att bland annat upprätthålla det fredsavtal som till slut skrevs under av de stridande parterna 2003. Detta markerade slutet på denna del av det ivorianska inbördeskriget. Pierre Schori och Maud Edgren-Schori har haft unika inblickar i konflikten i Elfenbenskusten, Pierre som chef för UNOCI och Maud som genusrådgivare vid UNDP, som är FN:s biståndsorganisation.

När de anlände i april 2005 var förväntningarna höga. FN-resolutionen var vagt formulerad, men parterna, Afrikanska unionen och FN, var ändå optimistiska. Val skulle hållas och en försoningsregering skulle styra landet. Istället fortsatte oroligheter och stridigheter, och FN-styrkorna hade svårt att upprätthålla en fred som inte fanns. Först 2010 kunde val hållas, och oppositionsledaren Alassane Outtara valdes till president. Den sittande presidenten Laurent Gbagbo vägrade dock att lämna ifrån sig makten och nya oroligheter blossade upp. I april 2011 lämnade så Gbagbo äntligen ifrån sig presidentposten, efter att ha gripits av franska styrkor i sitt residens.

Makarna Schori gör nedslag och ger ögonblicksbilder av situationen dels under deras tid där, och dels som det såg ut i början av 2011. De ger också en historisk och politisk bakgrund till inbördeskriget och till maktkampen mellan de olika fraktionerna. De ger också en bild av sina respektive arbetssituationer, där Pierre träffade FN-representanter, grannländernas regeringar osv under de villkor som gäller för FN:s högste representant i landet. Maud hade fördelen av att kunna resa runt mer obehindrat med sina medarbetare och träffa ivorianer ute i byarna och städerna.

Båda slogs av den bristande medvetenheten kring genusfrågor, och av hur lite av de policys och regler som beslutas av FN faktiskt implementeras av FN-organisationen ute på fältet.

Boken innehåller väl underbyggda analyser av situationen i Elfenbenskusten likväl som kritik av FN-hierarkin, skriven med ett inifrån-perspektiv som är befriande klarsynt. Det är bitvis skarp kritik som riktas mot delar av världsorganisationen, men även mot Afrikanska unionen. Styrkan ligger i där- och då-perspektivet och i författarnas engagemang i saken. Svagheten ligger i dispositionen, som påminner för mycket om en akademisk uppsats, och i den bristande korrekturläsningen. Det känns som att förlaget haft bråttom bråttom med att få ut boken medan ämnet fortfarande var aktuellt, och att detta tyvärr gjort att man gjort avkall på korrektur och kanske även på annat redigeringsarbete. Faktafel som felaktiga årtal och annat som ofullständiga och obegripliga meningar kan hända, men här händer det på lite för många ställen i proportion till bokens 127 sidor för att det ska kunna bero på något annat än slarv i korrekturen. Tråkigt, och respektlöst mot både författare och läsare.