Hela tiden frågor. En kvinna utan barn, vad är det för en kvinna? Vilken kvinna kan döda sitt barn? Varför, hur och vad hände sedan? Véronique Tadjo vrider och vänder på den sydafrikanska myten om drottningen Pokou som kastar sitt enda barn i floden för att befria sitt folk Baule. Gjorde hon det frivilligt? Vad hade hänt om hon vägrat? Hur kände hon efteråt?

I åtta olika prosastycken gör Tadjo tolkningar av hur det egentligen kan ha gått till. En större berättelse om makt, sorg och förpliktelser ritas upp. Inte ett sökande efter sanningen, men ett sökande efter alternativ. Under tiden förflyttas jag in i en sagovärld med vackra, aningen högtidliga beskrivningar, för att plötsligt och brutalt kastas ut i slavskeppens verklighet, och tillbaka in i sagan igen.

Det här är ingen tung roman på 500 sidor. Det här är en liten tunn bok i grönt på knappt hundra blad. Alltså: jag måste läsa långsammare. Jag måste läsa igen. Jag borde läsa på. Afrikansk litteratur är något jag bara har nosat på, afrikansk kultur likaså. Men jag kan inte göra annat än att läsa med mina västerlandsglasögon. För moderskapets mystik känner jag igen. Liksom kvinnans lott i livet. Så här skrivs det:

Efter att ha varit föremål för skämt väckte Pokou nu rädsla. Att bryta livscykeln. Fanns det någon större förbannelse för en kvinna?

Drottning Pokou lever nämligen länge utan barn. Hon ber till gudarna. Men när inget händer, accepterar hon situationen och hennes kropp förändras. Den blir muskulös, fyrkantig och har ingen skymt av en kvinnas mjuka, runda former. Hon är listig och hårdhudad, imponerar på männen med planer att vinna över fienden i kriget.

Men så anländer en officer och en gentleman. Han tycker om hennes former, han ser vem hon verkligen är. Jo, man kan sucka. Man kan tänka, åh, så Julia Roberts. Och man kan bestämma sig för att det inte gör något. Legenden rymmer så många ingångar att den simpla ytan inte spelar någon roll.

Och det gör att jag inte riktigt kan greppa Drottning Pokou. Concerto för ett offer. Jag funderar jättemycket på den, men mitt huvud är så fyllt av bilder, olika känslor och scenarion. Den lilla boken ligger på skrivbordet, i väskan, bredvid sängen. Pockar på min uppmärksamhet och viskar: läs mig nu då. En gång till, så kommer du förstå, även den sista berättelsen om fågelpojken.

Jag viskar tillbaka: ja, om en liten stund. Då ska jag förstå. Om det är nödvändigt.