Under ett träd i Kongo sitter världens äldsta piggsvin. Han har tillbringat nästan hela sitt liv, mycket längre än något piggsvin borde leva, som dubbelgångare – alter ego säger vi människor – till en påstådd seriemördare. (Varje människa har en djurisk dubbelgångare som ska bringa tur; visssa har dubbelgångare som bringar ondska i stället – nåt måste man ju skylla på.) Nu är människan han gjort skitgörat åt i alla år död, och hans liv kan börja. Närsomhelst nu ska han resa sig upp. Först måste han ju bara berätta allt som hänt honom.

Det har snackats mycket om afrikansk litteratur på senare år – om det beror på bokmässan i Göteborg eller tvärtom kan vi väl lämna därhän – och varenda gång kommer just det där uttrycket ”afrikansk litteratur” upp, som om det vore varje enskild författares roll att inordna sig i någon sorts programförklaring (bisarrt nog avfärdade alltså Inga-Lina Lindqvist just den här boken som Inte Riktig Afrikansk Litteratur i Aftonbladet). Afrikanska författare får pålagt sig ett ansvar att Ta Ställning som vi inte skulle lägga på andra – samtidigt som, som Binyavanga Wainainas påpekar i ”How to write about Africa”, europeiska och amerikanska läsare ofta förväntar sig att afrikansk litteratur ska bekräfta klichébilden de har av en kontinent som sträcker sig från Spanien till Kapstaden.

Vad detta behöver är, givetvis, en satiriker. För ett par år sedan läste jag Mabanckous African Psycho, en svart komedi från Brazzavilles fattigkvarter som inte var helt lyckad men kändes lovande – nu har han tagit steget fullt ut. I sitt berättande piggsvin har Mabanckou hittat ett perfekt perspektiv, som låter honom driva med både europeiska och afrikanska syner på varandra. Här serveras varenda kliché ovanpå varandra, i ett enda sammelsurium av förvirrade vita sociologer och afrikanska häxdoktorer, kristendom och hedendom och islam och västerländsk och afrikansk berättartradition, med en berättare som snäser och drar djupa suckar över alltihop och hur alla förkastar det ena för att klamra sig fast vid det andra.

för att inte krångla till det och göra dig förvirrad kan jag säga att romaner är böcker som människorna skriver när de vill berätta saker som inte är sanna, de påstår att allt kommer ur deras fantasi

Han är bara ett piggsvin, säger han, han kan inte begripa varför människorna gör som de gör. Och lik förbannat kan han inte låta bli, när han tjänar sin seriemördare (som är snickare, gör av det vad ni vill), när han ser en efter en falla för det meningslösa våld han själv tvingas utföra, så kan han inte låta bli att börja se på dem som de är…

Fabler ska ha en tydlig moral, det säger klichén om europeisk litteratur sedan Aesopos. Ett piggsvins memoarer, berättad i första person av ett djur som ligger döende (endast människan vet ju att hon ska dö) pissar på ingrodda traditioner och låter läsaren själv skapa en. När man slutat skratta.