Feministiska klassiker ligger uppenbarligen i tiden. Kanske inte lika mycket i tiden som mycket annat, men invid ett hav av högljudd, plottrig antifeminism porlar ändå en tapper liten fåra av kvinnor som slagits för rätten att få räknas in i mänskligheten.

Min relation till Marilyn French sträckte sig egentligen tills helt nyligen till raden i den melankoliska ABBA-låten ”The day before you came”, där den grå vardagen innan kärleken slått till kännetecknas av bland annat ”I must have read a while/ the latest one by Marilyn French or something in that style”. Japp. Jag är den generationen.

Men jag gillade verkligen Erica Jongs Rädd att flyga, Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, Gun-Britt Sundströms Maken, Virginia Woolfs Ett eget rum och … ja, ni vet. Kvinnor som inte sällan använder sig av egna erfarenheter för att kasta ljus över ett helt samhällssystem, kvinnor som är indignerade, för att inte säga förbannade, eller förtvivlade eller starka eller glada och förmodligen allt det där i en enda öppenhjärtig soppa.

De får ofta skit för att de är för privata, för ostrukturerade, för pratiga eller inkonsekventa – och boy, kan jag identifiera mig med det – men jag tycker ofta att eventuella tekniska tillkortakommanden (och jag är medveten att jag generaliserar något alldeles fruktansvärt nu) mer än väl vägs upp av känslan av uppriktighet och av akut angelägenhet.

Marilyn French kan definitivt räknas in i den skaran. Man skulle kunna anklaga henne för sådant många av de andra författarna ovan också anklagats för. Kvinnorummet är lös i strukturen, en samling livsberättelser om kvinnor som blir vuxna under 50- och 60-talen, sammanbundna mest av karaktären Mira, på en gång jag-berättare och huvudperson/bifigur i tredje person.

Det är kvinnor med olika bakgrunder och olika levnadsöden, men med det gemensamt att de för en ojämn kamp mot alla de begränsningar och förväntningar som följer med att vara kvinna. De är smarta, kreativa människor (om det nu finns några andra människor) som är så hopplöst intrasslade i snäva, stympande könsroller (återigen: om det nu finns några andra människor). Visst har romanen en klar smak av 50- och 60-tal – och förlaget trycker på Mad men-referenserna som om det vore teveseriens skapare som uppfunnit perioden – men också hjärtskärande allmängiltighet.

Det låter kanske dystert och det är det förstås på många sätt också. Men det blir också ganska många sneda leenden, tankeställare och igenkännanden. Dessutom finns det ju något upplyftande i själva strävan att sätta ord på erfarenheter. Jag vet inte om sanningen gör dig fri, men det är åtminstone en förhållandevis fördelaktig startpunkt. Det finns en anledning att ge ut den här romanen på nytt, en anledning att skriva om den på internationella kvinnodagen, en anledning att minnas vad det är vi slagits för och fortfarande i förvånansvärd utsträckning måste slåss för.

Lite trist då att det som ser ut som en nysatsning från förlagets sida mest är ett nytt snyggt omslag och inte så mycket mer. Bara ögonkasten på den alltför smått satta texten i inlagan får mig att lägga ner boken både en och två gånger innan jag faktiskt börjar läsa och fastnar. Dessutom kunde översättningen förtjänat en uppfräschning. Översättningar åldras helt enkelt snabbt och den här har hängt med sedan slutet av 70-talet. Säkert gick det också ganska snabbt när den första svenska utgåvan skulle ut – Frenchs genombrott med Kvinnorummet var monumentalt – men det finns faktiskt ingen ursäkt för att drygt 30 år senare låta meningsbyggnad som ”Rapporterna växlade. Han var död; han var inte. Han var.” stå kvar. Är det över huvud taget svenska utanför Google Translate? Och vad är grejen med den pyttiga texten? Spara papper?

En nyöversättning, eller åtminstone uppdatering, hade höjt betyget. Den här romanen är värd att läsa. Make no mistake. Men du kan lika gärna inhandla den på antikvariat, för måste jag välja på ett snyggt omslag och dräglig text så väljer jag nog ändå texten.