Recension

: Crème fraîche
Crème fraîche Suzanne Brøgger
2014
Norstedts
9/10

Försök inte tämja denna tiger

Utgiven 2014
ISBN 9789113064796
Sidor 393
Översättare Eva Matthiessen
Först utgiven 1978

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Suzanne Brøgger är en dansk författarinna som föddes 1944 och slog igenom med den kontroversiella Fräls oss ifrån kärleken 1974. Hon har sedan dess skrivit både essäer och skönlitteratur. Trots att hon i debuten argumenterade mot kärnfamiljen är hon nu gift och lever med sin man och dotter i en liten by utanför Köpenhamn.

Sök efter boken

” … hur ska man bära sig åt för att leva livet minst olyckligt och mest intressant, innan man dör?” Det frågar sig huvudpersonen i Suzanne Brøggers självbiografiska roman Crème fraîche. Boken, som först gavs ut 1978 och brukar räknas som en ”feministisk klassiker”, har nu getts ut som en del i Norstedts klassikerserie, med ett nyskrivet förord av Kristina Sandberg. Och visst är frågan fortfarande högst relevant. Hur ska man bära sig åt för leva i en relation utan att begränsa sig själv, oavsett om denna relation bygger på vänskap eller på kärlek och passion? Varför upplevs ofta en ung kvinnas initialt så lockande självständighet snart som ett hot, eller som något som bör kontrolleras?

Jaget i romanen relaterar till sig själv som en tiger, och jag läser detta som ett uttryck för oviljan att låta sig tämjas. Hon vill leva som ett rovdjur, eventuellt som en del i en flock med jämlikar, men hon vill aldrig låta sig domesticeras. Något som hon får stångas mot gång på gång. Även de mest frisinnade, de med mest filosofisk inställning till en kärlek fri från ägandebegär, rättar så småningom in sig i ledet av förväntade mönster. Ett mönster där framförallt kvinnans frihet bör begränsas. Där män som förälskat sig i den modiga, okonventionella kvinnan pö om pö börjar förstå dessa drag som ett problem. Hon anklagas för att vara självisk, att såra. Att inte älska på rätt sätt. Hennes förståelse av kärlek går på tvärs mot den gängse idén – de själviska är de som kräver trohet, som ställer villkor och som tror på känslomonopol. Hennes kärlek räcker till många.

Jag kom med tiden att älska flera, men tyvärr blev jag aldrig tillräckligt utnyttjad. Alltför sällan bad man mig om något. I kärlekens namn bad man mig oftare om att inte göra något. Man bad mig om att begränsa mig. Endast sällan om att bestiga Mount Everest. Men jag kunde inte på allvar känna förtroende för en man som inte väntade sig det av mig.

Det är framförallt hennes uppväxt (i Danmark och olika länder i Sydostasien) som skildras, och den skildras i mångt utifrån hennes sexuella erfarenheter. Brøggers sätt att skildra sexualitet är på samma gång rakt-i-ansiktet och distanserat. Hon skriver detaljerat och oblygt om vad som skulle kunna vara väldigt utlämnande, men ändå finns det någon form av ironisk distans till det hon berättar. Hon flyter ovanpå. Berörs inte nämnvärt. Ibland upplever jag det som ett skydd, som om den kalla gestaltningen är en sköld mellan författaren och det som berättas. Och jag funderar på hur det hade blivit om samma självreflekterande ton som kännetecknar hennes resonemang om livet och kärleken hade applicerats även på de intima sexskildringarna. Samtidigt ger den lite ironiska tonen i dessa stycken en lätthet till texten, som kanske behövs för att läsaren inte ska bli alltför provocerad.

Författaren flyttar sig obehindrat i kronologin, och som läsare flyter jag lika obehindrat med. Det är inte väsentligt om jag hela tiden vet exakt var i tiden vi befinner oss, det är drivet i berättandet jag följer. Och berättandet är rappt och humoristiskt – och lika ovilligt att låta sig kuvas som huvudpersonen själv. Den måste berättas så här, hon måste få leva så här. Ingen ska försöka tränga in vare sig henne eller hennes berättelse i någon på förhand given form.

Henry Millers språk och berättande var Brøggers stora inspiration när hon skrev romanen (och hon beskriver i denna ett möte med honom), och då främst hans erotiska frispråkighet. Men Brøgger adderar till detta den extra kamp det innebär att försöka skapa sitt liv efter sina egna regler – som kvinna. Att gång på gång förväntas söka trygghet, kärlek och bekräftelse av en man. Att förväntas vilja falla in i rollen som hustru och mor. Att aldrig betraktas först som individ, utan alltid först som kvinna (”du är inte som andra kvinnor du!”). Jag drar paralleller till två andra författare som också de problematiserar sex och relationer, och som tycker att de traditionella mönstren skaver något förbannat – Birgitta Stenberg och Gun-Britt Sundström. Tillsammans med Brøgger får de mig att vilja stångas lite till. Och att bli lite snällare mot mig själv. Det är inte mitt fel att det kliar och skaver, de hjälper mig att påminna mig om det. Just som feministiska klassiker ska.

Marie Gröön

Publicerad: 2015-04-06 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-03 18:51

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6081

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?