Ja!

Jag vill också vara hobbyantropolog och resa med tåget från södra till norra Norge. Tanken lockar att få möta författare, prata om konstens betydelse med konstnärer och skriva några rader till en vän hemma i Köpenhamn.

Den som unnar sig detta är Suzanne Brøgger som både reser och skriver i sin senaste bok Norsk omelett. Boken är en samling essäer, nästan 90 stycken, som avhandlar både samtiden och historiska händelser som har bäring på Norge. I texterna kryllar det av författare, konstnärer och kulturutövare som verkar vara vänner till Brøgger. Hon intar en personlig hållning till var och en av dem och verkar gilla när de ger henne lite tuggmotstånd. För så är det. Brøgger nöjer sig inte med det motståndslösa, utan är mer känd som en frispråkig människa som formulerar sig skarpt i ämnen som ligger nära hennes hjärta. I tillägg gillar hon personer som sticker ut, så kallade original.

Under läsningen träder en person fram som är svår att placera i ett särskilt fack. Brøgger har ett brett nätverk med kontakter och hon har kunskap om flera konstnärliga områden. Hon delar med sig av filosofiska funderingar och har åsikter om moderniteten. Det är intressant att läsa vilken plats i samhället teaterskapandet och författandet har, enligt henne. Författargenren som hon själv verkat inom får vanligen etiketten bekännelselitteratur eller verklighetslitteratur. De som skriver i denna genre råkar ofta ut för en omöjlig rannsakan i offentlig debatt i stället för att verket betraktas som något allmängiltigt: ”författaren får alltid dras med den naiva sensationslystnaden, och att allt tolkas utifrån en själv.”

Inte bara kulturvärldens människor beskrivs i essäerna. Resan går nämligen ända till de nordligaste delarna av Norge för ett besök på en digitaliserad laxodling. Den moderna teknologin undgår ingen, inte ens laxarna, tycks hon vilja poängtera. Några gånger raljerar hon över människornas teknikberoende: ”Jag är fascinerad av smartphonen, denna metod för att placera sin hjärna utanför kroppen. Multitaskande människors intelligens påminner om IQ:n hos en guldfisk.”

Norge är ett vackert land. I många textavsnitt anar jag Brøggers beundran av den välmående befolkningen som har så nära till den storslagna naturen. Här finns fortfarande fylkesbibliotek som avgjorde att landsbygds-Norge inte blev utkant, utan framkant; ett ordval som hon lånar av den norske författaren Bjørn Arild Ersland. Jag ser också hur Brøgger tjusas av galenskapen hos vissa av konstutövarna hon möter. Men hon låter sig inte enbart bländas. Den gången Norge körde ut alla judar till Tyskland glömmer hon inte. Plus detta: ”Man profiterar på de geopolitiska krigen och konflikterna som får oljepriserna att skjuta i höjden, samtidigt som man agerar fredsmäklare över hela jorden, och driver olika fredsinitiativ.”

Själv faller jag pladask för Brøggers enorma livserfarenhet. Hennes hjärna verkar vara ett litet kartotek, med faktaspäckade kort som lätt kan plockas fram. Associationsflödet gör mig energifylld även om jag inte alltid hänger med i svängarna. Den fragmentariska stilen gör läsningen hackig emellanåt men jag läser och funderar lite till. Ibland tror jag att hon är min storasyster när jag hummar instämmande över kaffekoppen:

Jag tycker att det är ens plikt att kritisera och försöka förändra världen till det bättre, när man är ung. Men när man blir gammal har man enligt min mening bara en uppgift: att älska allt på jorden. Även fast nya kryp dyker upp varje gång man vänder på en sten. Alldeles för många gamla, dock inte alla, avvisar denna kärleksväg. Men det är verkligen synd. För livet är värt att älska. Även om det nog kräver att man genom åren övar sig.

Boken passar dig som önskar ta del av kulturella och samhälleliga företeelser i Norge. Vänta lite. Du får mycket av det danska samhällstillståndet också. Två flugor i en smäll.