Accdordern i bokens titel är en stor röd fågel (ungefär fyra fot mellan vingspetsarna) och ett nytt bidrag till kryptozoologin (det vill säga ett sagodjur snarare än en verklig fågel). Boken inleds med en relativt vetenskaplig text om dessa eventuella fåglar.

en accdorderflock kan förmodligen bestå av tiotusentals individer, men uppgifterna är osäkra och rapporterna få.

Sen brakar det loss … Två män mediterar sig genom tid och rum, sen följer en skildring av en riktigt vedervärdig överklassmiddag med känslokalla beräknande översittare, sedan en fundersam ensam mystisk fånge i ett rum utan fönster. Det låter kanske märkligt (och är det) men texten hänger ihop bra och allt får (känns det som) en förklaring.

Handlingen är lite kortfattat att accorderfåglarna är på flykt i rymdtidsnätet (eller något i den stilen), de är förföljda av en slags illasinnad företeelse som kallas Creon. Jag vill inte förklara för mycket om kopplingarna mellan Creon, överklassmiddagssällskapet eller den mystiske fången. Men jag hoppas att jag väcker tillräckligt mycket nyfikenhet för att ni ska ge er på den här boken själva.

Accdordern är varken en ordinär roman eller en vanlig fantasyhistoria, snarare känns den som en filosofisk och språklig övning. Det osar lite vagt av både Borges och Burroughs någonstans mellan raderna. Att det är Olof Petterssons debutroman märker man inte mycket av, det är tydligt att han har haft att göra med textskapande och snåriga tankebanor tidigare.

Ibland är språket ganska komplicerat men det är också lite av charmen med Accdordern, så det verkar onödigt att klaga på det. Minns vagt att nån stor författare (minns dock inte vem) har sagt något i stil med att man inte ska använda femtiokronorsord när ett enkronorsord duger bra. Jag har aldrig fattat poängen med det påståendet (kanske för att jag fick utstå nio år av plågsam skolgång bland annat för att jag hade en för avancerad (gubbig) vokabulär för mina klasskamrater. Hursomhelst så känns orden välvalda och välavvägda, Accdordern är fullt fungerande som skönlitteratur om man klarar av något utöver den vanligaste deckarprosan.

Boken har också några små fina illustrationer av Timothy Crisp och accdorderfåglarnas sånger har noter (som jag inte kan läsa) av Pål Nyberg. Jag kan inte uttala mig om hur den musiken låter eftersom jag är notblind, men kul att dom finns där för den mer musikaliska läsaren. Lustigt nog har fågelsången texter också. Avancerade och poetiska fåglar dessa accdorders (eller hur man nu pluraliserar dem).

Det här var en av de underligaste (svenska) böckerna jag har läst på länge. Filosofi, medvetande, sånger, själsförlamade människor från de fina kvarteren, mystiska fåglar, meditation … Allt detta (och mer) ryms inom bokens röda pärmar. Trots det täta innehållet och det (ibland) storvulna språket, så upplevde jag aldrig att den var svårläst. En del funderingar väcktes och även om inte allt var glasklart, så var boken tillräckligt transparent för att jag skulle kunna uppskatta helheten.

Jag rekommenderar en genomläsning och ser fram mot att se fler böcker av Pettersson i framtiden.