Patrik Lundberg debuterade 2013 med självbiografiska romanen Gul utanpå. Boken har sedan dess varit min konstanta gå bort-present. Han har utöver en stark historia och ett drivet språk också en humor jag gillar, en humor som är svart men aldrig hånfull. Smart men aldrig mästrande.
I Lundbergs andra roman, Onanisterna, följer vi Kim och Simon som går från att vara kungar i skolkorridoren till att vara nollor på Komvux. Ingen skrattar längre åt deras banala könsordsvitsar och brudar vill sällan ligga med killar som har mamma i sängen bredvid. Huvudpersonen Kim tar ett jobb som tidningsutdelare och slits samtidigt mellan sitt gamla fotbollsgäng och den nya kulturella kollektivboende skaran i Malmö. Han drömmer om att få skriva i stora tidningar och när barndomskärleken Nora visar sig bo i kollektivet blir det än svårare att hålla fasaden uppe hemma i Sölvesborg. För vad skulle de säga om han plötsligt börjar beställa vegetarisk pizza på söndagarna?
Kvällen efter gör vi samma saker, men byter chilin mot linsgryta och teveserien mot kultrullen Gökboet. När den klassiska basketscenen utspelar sig och vi viker oss av skratt får jag ett meddelande från Nora. Det är en selfie på henne i beige trenchcoat med en bildtext.
Jag har ingenting under
”Hur sjukanmäler man sig?” säger jag till Robin.
”Mår du dåligt?” säger han.
”Tvärtom, men jag kan inte jobba i natt.”
”Det är bara att ringa Bernst-Gunnar.”
”Tack, jag måste gå nu. Ses i morgon!”
Jag kastar mig på cykeln och trampar hem. Sjukar mig, duschar och klär på mig. Ser i telefonen att sista tåget har gått.
I stället halsar jag två energidrycker, sätter mig i bilen och kör genom natten.
Den här historien tar inte tag i mig lika starkt från början som Lundbergs förra, men så är det också svårt att bräcka handlingen i Gul utanpå: en adopterad son söker sina rötter.
Jag är ändå snart nog totalt intrasslad i Lundbergs snyggt gestaltade persongalleri. Jag läser mellan glesa fingrar när de är på väg att göra bort sig, får ont i magen när någon visar sig leva i hemlig misär, rodnar när någon annan förlorar oskulden.
Jag sträckläser återigen och andra-boken kommer även den att bli en gå-bort-present. Om än kanske till lite mer specifika värdar. Som unga killar jag vill ska börja läsa till exempel. Här finns rapp dialog, fotbollsmiljö, musikreferenser och kärlek, kärlek, kärlek. Och en lika medveten som genial passning till Bukowskis bästa bok.
En timme tar en vecka här. Och det är sex nätter till lördag.
Jag önskar att jag kunde göra revolt på jobbet. Överraska kollegorna, få dem att blomstra. Kanske bjuda in till fest eller hyra in en stå upp-komiker. På två veckor har jag knappt sett någon annan än Ulrika le, nu när bokhandeln har konkat rör hon inte en min.
Dekadensen, vem tillät den att ta över? Eller har det alltid varit så här?
Publicerad: 2015-04-07 00:15 / Uppdaterad: 2015-04-07 09:36
Inga kommentarer ännu
Kommentera