Tonårstjejen Jbara för en trist och utfattig tillvaro i den lilla gudsförgätna nordafrikanska byn Tafafilt. Hon hoppas att den är gudsförgäten i alla fall. Att kanske Allah tittar åt något annat, intressantare håll, medan hon låter sig knullas av fåraherdar för små flaskor med söt, rosa granatäppelyoghurt och andra godsaker.

Allt är haram, förbjudet, ändå. Vid spisen lagar mamma ständigt lök och skyller gråten på den. Jbaras lillasyster blir blind därför att hennes pappa istället för att betala en optiker ger pengarna till byns självutnämnde imam, en fkih, ”allmänfarliga typer som käkar gratis och parasiterar på fattigt och obildat folk”. Inch’Allah, säger fkihn, om Gud vill. Och låter flickan bli blind.

Det är de lata som tolkar inch’Allah ordagrant, det passar dem nämligen utmärkt att skyffla över besluten på Dig. Går det åt helvete var det för att Allah inte ville att det skulle gå. För att det var Allahs vilja. Klart som fan att inget händer när man ligger som fastklistrad på sin madrass, pappa! Inch’Allah att du kliver upp ur sängen nån gång, pappa!

Sånt jag berättar för Allah är just en öppenhjärtig monolog inför, eller dialog med, Allah, och den har också spelats som teaterpjäs i författarens hemland Frankrike. Det är en mustig, ilsken, rolig och brutal skröna om att som ung tjej ta varje chans med desperationen hos den som inget har att förlora. Jbara har bara sitt vackra utseende och sin ungdom och snart också en rosa väska fylld av amerikanska dyrbarheter som fallit av en buss utanför Tafafilt, som en uppmaning att ge sig av och söka lyckan.

Naturligtvis blir det en färd av upp- och nedgångar. Jbara rör sig genom olika samhällsklasser, hon är Prostitution bakom slöjan, rättslös hemhjälp åt sekulariserade rika, välbetald älskarinna åt en depraverad shejk och mer därtill. Det romanen förlorar i struktur tar den igen med sin skarpa blick och sitt direkta tilltal.

Jag har en fråga till, men inte till dig Allah, utan till de andra, ni vet vilka ni är. Om jag blir martyr, skulle jag också få 72 oskulder med varsin ny och fräsch kuk i paradiset?
Jag undrar bara. Det var inget viktigt. Ni vet inte? Det har inte skrivits nåt i ämnet? Jag förstår …

Lika skoningslöst som Jbara iakttar religiösa avarter ser hon de ekonomiska orättvisorna i samhället, inte minst som husa i de fina kvarteren. Här finns en vardaglig ilska gentemot överklassen och den egna utsattheten som varit märkligt frånvarande i litteraturen ett bra tag. Ändå är det ju tyvärr knappast något exotiskt över Jbaras ställning hos den fina familjen där hon arbetar med ”hushållsnära tjänster”, från att skrubba badkar till att hålla käften när sonen i familjen utnyttjar henne sexuellt. Nog kan man se det som ett inlägg i debatten om RUT-avdrag och liknande, om man är så hågad?

Om ni är rika och har ”anställda i hemmet” eller husor kan ni vara säkra på att ni nån gång har smakat på oss. Ni har ätit saliv, snorkråkor, spottloskor, piss, sperma, eller bajs från nån av oss. Minst en gång. Det är helt säkert. Det spelar ingen roll om ni behandlar oss bra, är omtänksamma eller behandlar oss som hundar, ni har smakat på oss, ni har lite av oss inom er. För ni är rika och vi är fattiga stackare. Så är det bara.

I mitten av 1700-talet målade William Hogarth bildserien A Harlot’s Progress, om en ung kvinna som kommer till London för att söka lyckan, men snart hamnar i dåligheter. Sånt jag berättar för Allah är som ett modernt svar på den. Här är det emellertid skökan själv som har ordet, och då blir det betydligt mer frispråkigt, dubbeltydigt och vasst.