När Jem ser människor i ögonen så ser hon det datum då de ska dö. Den gåvan har messat upp hennes liv, skulle man kunna säga. Hon undviker människor för att slippa se hur lång tid de har kvar, hon tillåter ingen att komma nära eftersom det blir för plågsamt. Dessutom dog hennes mamma redan när hon var liten och hon har blivit flyttad mellan fosterfamiljer sedan dess. Hon lever ett ensligt liv i ett bakgats-London, struntar i skolan och hänger för sig själv. Men när Spider – den långe, rastlöse killen från hennes specialklass i skolan – vill bli vän kan hon inte längre stå emot. Trots att hon vet att han snart kommer att dö.

Döden i dina ögon innehåller egentligen två historier – en som jag tycker mycket om och en som jag har svårt för. Beskrivningen av de två tonåringarnas vänskap och utvecklade relation är fin, och även deras förhållande till omvärlden känns trovärdigt. Jem berättar själv och man får en klar bild av hur hon resonerar – vad som ligger bakom de beslut som för en utomstående kan tyckas oövervägda och ologiska. Jem vet vilken plats i samhället hon och Spider har, hon utgår från att andra människor inte tror dem om något gott och sedan kalkylerar hon utifrån det. När deras lärare försöker motivera dem att göra något av sina liv genom att peka ut framtida yrken om de fortsätter som nu – ”Arbetslös.” ”Städare.” – så trycker de det ifrån sig, men självklart vet de själva också, de ser bara ingen utväg. Och inte bara ett ”problembarn” utan vilken tonåring som helst kan nog känna igen sig i att man fåordigt sluter sig mot vuxenvärlden, men för långa filosofiska samtal med kompisar. Barnsligheten och vuxenheten som båda finns i en i den åldern är väl gestaltade här.

Dessutom är boken spännande. Spider och Jem lämnar London efter en olycka, de flyr ut på landsbyden, först i en stulen bil, sedan till fots. Ungdomarna vet precis hur man klarar sig på flykt eftersom de sett allting på film, men de är inte beredda på hur det verkligen är att vada i vatten och sova i skogen. De skuttar fram med plastkassar och Jem chockas av den stora himlen – hon känner sig utlämnad i avsaknad av höghusens skyddande stadsmurar. Spider däremot trivs bra, författaren beskriver det fint som att hans gängliga kropp med sin myckna energi får bättre plats här ute än inträngd bland stadens hus. Han upplever en frihet här, inte bara fysisk utan även från den sociala tvångströja som hans bakgrund placerat honom i.

Här kommer problemet med temat att veta när andra människor ska dö. Inte bara är det lite onödigt – det hade räckt med den fina skildringen av de två ungdomarna. Det är också så att spänningsmomentet det tillför, i och med att Spiders tid räknas ner, blir så att säga fel spänning: det hade varit mer intressant att undra hur det skulle gå för honom i livet än på vilket sätt han ska dö. Här finns också en frågeställning som handlar om ifall man kan ändra ödet – kan Jem påverka de där datumen, är det kanske till och med hon som dömer människor i och med att hon betraktar dem? Det här diskuteras i boken, men inte på djupet. Slutet är dramaturgiskt skickligt hopkommet, men också sentimentalt och ganska förutsägbart. Det känns som att karaktärerna (och till viss del logiken i berättelsen) offras för att författaren ska kunna få ihop ett snyggt slut.

Sedan finns det en sak till som drar ner läsupplevelsen, och det är översättningen. Bitvis är det strösslat med obekväma meningar där man ser engelskan rakt igenom det svenska. Man vänjer sig lite, man skumläser efter hand, men det är bara så onödigt.