När Herta Müller fick Nobelpriset i höstas läste jag om Hjärtdjur och tyckte betydligt bättre om den än första gången jag läste den. Jenny Erpenbecks Hemsökelse bjuder ett liknande motstånd. Hennes språkliga medvetenhet och sättet att låta landets historia ständigt tränga sig på vinner över mig redan i första vändan, men gör hon sig inte lite väl smart och konstig? Ingen läsare vill ju behöva känna sig dum, utesluten och liksom överlistad av författaren.

Vid andra läsningen är allt det där som bortblåst. Det krävs bara en smula förberedelse på vad som väntar för att jag ska undra vad jag egentligen bråkade om. Det här är ju extremt medvetet, nästan musikaliskt genomkomponerat, drabbande och till och med dråpligt ibland. Smart.

Hemsökelse är berättelsen om ett hus, eller snarare en plats, i nordöstra Tyskland. Epilogen börjar redan med istiden och hur landskapet formats, hur ismassans enorma tryck pressat och slipat.

Så möter vi byfogden och hans döttrar. Här är tonen nästan sagoaktig, full av folkliga besvärjelser och insprängda gåtor eller barnramsor eller något sådant. Marken vi följer kallas ännu Klaras skog, efter byfogdens yngsta dotter, vars arvsrätt den är.

Men Klara kommer aldrig att ta marken i besittning. Istället säljs tomten till en arkitekt från Berlin som vill rita ett sommarhus åt sig och sin hustru. Det är huset som ska stå där romanen igenom och vars invånare vi får följa tills det rivs i epilogen. Men här finns också sommargäster och besökare. Tomtgränserna ritas om, äganderätten bestrids. Det blir lite rörigt, men sådan är naturligtvis Tysklands historia.

Bara den namnlöse trädgårdsmästaren tycks finnas där jämt. På en gång mycket saklig, mycket praktisk, tyst, och nästan en mytologisk närvaro. Oavsett politiskt styre, oavsett husets ägare, tar han hand om hus, jord och växter. Slår på vattnet, värmer upp, hugger ved och planterar om. Ändå speglar hans avgränsade värld också den världen utanför. Skadedjurens invasion verkar till exempel mystiskt sammanfallande med kriget.

Gång på gång får husets invånare gräva ner sina käraste ägodelar i trädgården, sänka dem i sjön och fly eller sitta gömda i garderober. För att de är judar eller för att de med sina utländska inköp av skruvar förolämpat staten. Till slut blir det ett juridiskt dilemma vem huset egentligen tillhör. Däri ligger förstås romanens dubbeltydiga titel, i huset och marken vars tidigare invånare närmast hemsöker det – och i det att söka ett hem och förlora det. I historiens skugga tycks hemmet ständigt undflyende, hemlängtan något idealistiskt ouppnåeligt.

”Rita ett hem, det är hans yrke”, heter det om arkitekten som låter bygga huset. ”Fyra väggar omkring ett stycke luft, med stenklo riva loss ett stycke luft ur allt som flimrar och fladdrar och hålla fast det. Hem. Ett hus den tredje huden, efter kroppshuden och kläderna. Ett eget hem”:

För sitt och sin frus sittande hade han ritat de bägge stolarna med skinndynor, för sitt och sin frus betraktande av solnedgången terrassen med utsikt över sjön, hur roligt han och hans fru tyckte det var att se gäster hos sig hade materialiserats i ett långt bord i storstugan, hans och hennes frysande på vintern gällde kakelugnen från Holland, hans och hennes trötthet efter skridskoåkningen bänken framför kakelugnen, hans ritande vid ritbordet slutligen var, om man så ville, ateljén. Och nu fick han vara glad att komma undan med blotta livhanken, låta dra av sig den tredje huden och med glänsande inälvor nå det räddande väst.