Recension

: Farfar upp i graven
Farfar upp i graven Sasa Stanisic
2008
Norstedts
7/10

Mustig balkansk soppa på ett krig

Utgiven 2008
ISBN 9789113017204
Sidor 304
Orginaltitel Wie der Soldat das Grammofon repariert
Översättare Christine Bredenkamp
Först utgiven 2006

Om författaren

sasa_stanisic
Foto: Katja Sämann

Saša Stanišić föddes 1978 i Višegrad i dåvarande Jugoslavien (numera Bosnien-Hercegovina) och bor sedan 1992 i Tyskland. Han debuterade som författare 2006 med romanen Farfar upp i graven (Wie der Soldat das Grammofon repariert. På svenska finns också Före festen (2015) och Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig! (2018).

Sök efter boken

Strax innan farfar Slavko dör ikapp med Carl Lewis världsrekord på hundra meter gör han en trollkarlshatt i papp åt Aleksandar. Med den, lovar farfar, ska han ”kunna revolutionera mycket, så länge som det överensstämmer med Titos idéer och är i enlighet med stadgarna för Jugoslaviens kommunistparti”.

I enlighet med kommunistpartiet är emellertid snart ingenting mer. Jugoslavien faller samman och Aleksandar behöver sin förmåga att besvärja verkligheten med farfarinspirerade skrönor mer än någonsin. Det är släktfester och högtidliga vattenklosettinvigningar, fiskafänge och bussäventyr, krigets fasor som tränger sig på och den vuxne Aleksandar som tio år efter flykten från inbördeskriget återvänder från Tyskland för att leta efter flickan med det vackra håret och fel namn.

Sasa Stanisics roman är splittrad som upplevelsen av ett självklart barndomsland och återvändandet till det som inte längre finns. Kronologin är uppbruten; trådar lämnas och plockas upp igen; läsaren möter karaktärer och deras berättelser, eller berättelserna först och sedan sammanhangen de snappats upp i. Liksom farfar samlar Aleksandar historier.

De drastiska skrönorna trängs under plottersvulstiga rubriker som ”Hur soldaten lagar grammofonen, vad livsnjutare dricker, hur vi ligger till skriftligt i ryska, varför färnor äter spott och hur det kan komma sig att en stad splittras”. Stanisics språk är fullt av respektlöst finurliga formuleringar. Som hos den som lärt sig ett språk bara för att få höra att det språket inte längre finns och ändå beredvilligt anammar nya; som hos den som kämpar för att hitta formuleringar så exakta att det inte blir utrymme över för formell korrekthet. Så målar Aleksandar sin italienske vän ”ofarvälad”. Själv är han, under visst inflytande av farfars vänsterretorik, ”Ofärdigandets förstekamrat” och politiska diskussioner mellan pappan och farbrodern ”har flera gånger redan lett till skickauppmigpåmittrum och till intetalamedvarandrapåfleradagar bröderna emellan”.

Aleksandars berättelser blandar det mustigt komiska med svärta i varierande mängd. Genom växlingarna mellan å ena sidan svårbegripliga politiska händelser och å den andra vardagsäventyr och lekar, mellan brutal verklighet och färgglad fantasi, lyckas Stanisic förmedla barnets intryck och begränsade grepp om det osannolika, ofattbara våldet forna grannar och vänner emellan.

Textutdrag (Visa/göm)

Ella Andrén

Publicerad: 2008-08-30 00:00 / Uppdaterad: 2010-01-05 17:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3030

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?