”Det här är berättelsen om tre män vid namn Adolf.” Så börjar Osamu Tezukas världskrigsepos i serieform. En av männen är förstås Adolf Hitler. De andra två är tyskättade pojkar som växer upp i Kobe på 1930-talet, en judisk och en halvjapansk med en pappa som är tysk diplomat och högt uppsatt i nazistpartiet.

Trots föräldrarnas motsättningar blir de båda pojkarna goda vänner. Men så sänds den ena iväg för att uppfostras i Adolf Hitler-skolan i Tyskland, en skola som uppfostrar högpresterande pojkar till duktiga SS-officerer.

Samtidigt i Berlin hålls 1936 års olympiska spel – en triumfatorisk uppvisning i nazistisk glans. Sohei Toge, en japansk journalist, blir försenad till en möte med sin yngre bror, som är utbytesstudent i Tyskland och som genom kommunistiska kontakter säger sig ha kommit över dokument som kan störta Hitler-regimen. När Toge slutligen anländer är lägenheten sönderslagen och brodern död. När han så försöker få någon rätsida på saken är kroppen och alla spår av brodern plötslig som bortblåsta.

Därefter fortsätter jakten på de hemliga dokumenten i sammanlagt fem volymer och drygt 1200 sidor. De tre Adolfarnas öden sammanlänkas av olika ideologiska ställningstaganden och av personliga relationer. Det blir en härlig soppa av historia och fiktion där säkerhetspoliser, hemliga agenter och fatala kvinnor lurar runt varje hörn.

Det är lätt att se släktskapet mellan tecknade serier och film i Tezukas berättande. Här finns på något sätt hela filmens klippteknik och action, växlandet mellan distanserade överblicksbilder och stora känslor. Stämningen är också mycket av film noir (inte minst vad kvinnokaraktärerna beträffar). Adolf blandar ett uppslukande snabbt händelseförlopp med en psykologisk intensitet som är riktigt drabbande. Jag för min del får inte en lugn stund förrän jag får veta hur det går.