Örjan skrev en gång väldigt träffande om hur en novellsamling ska avnjutas som en ask praliner. I så fall är Icke brännbara sopor den där asken som man sparat långt sedan chokladen är slut för att man i något svagt ögonblick tänkte att den kunde vara bra att förvara småsaker i. Nu finns där en och annan livsviktighet, men det är tveksamt om man någonsin hittar dem i bråten. Och man börjar inse att det där var nog inte så smart som det verkade.

Jag kan förstå och sympatisera med tanken bakom, önskan att kunna ge smakprov på en överväldigande och i många fall orättvist ignorerad mångfald. Men det funkar inte. Inte i praktiken, inte den här gången. Icke brännbara sopor är nog den spretigaste novellsamling jag någonsin stött på. Det blir uppenbart att enbart nationalitet inte är mycket till gemensam nämnare när så mycket annat – genre, generation, kvalitet och målgrupper – i många fall skiljer åt. Från avantgarde till spökhistorier, moderna klassiker och dagens storheter, det blir en ganska förvirrande blandning – och ändå på något sätt hållen i samma underliga ton.

Lars Vargö är en uppenbart mycket kunnig men pedantisk översättare. Och det pedantiska blir ibland en belastning på det han gör. Att översättningar från japanska historiskt sett ofta gjorts nonchalant är en av hans käpphästar (han har skrivit om det bland annat i antologin Fjärrannära), men det finns andra kvaliteter än exakthet. Faktiskt.

Men om vi bortser från en bunt noveller som inte gör några större intryck, som spökhistorier som skulle passat bättre i någon tam skräckantologi för slukaråldern, och kanske också de som bara ger ett underligt intryck, som Amy Yamadas bisarra historia om en kvinna vars läppar förvandlas till fjärilar, finns här ändå godbitar att plocka. Yumiko Kurahashi bidrar med en skoningslös novell om en ung kvinnas inblandning i det dogmatiska och självgoda kommunistpartiet medan Miri Yu, kontroversiell försvarare av marginaliserade grupper, skriver om en liten flicka som blir mobbad i skolan. Ur den äldre generationen finns Masuji Ibuse och Nobelpristagaren Kawabata representerade – även om dessa bekantskaper kanske ändå med fördel görs annorstädes.

Samlingen avslutas med den amerikanske experten på japansk litteratur, Donald Keene, som i ett urdrag ur självbiografin skriver om sina japanska vänner. Det hade så lätt kunnat bli enbart namedropping – Keene känner verkligen den japanska litteraturens giganter – men skildringen framstår som så äkta och ger en så sällsynt personlig bild av bland andra Oe, Abe och Mishima, att man fullkomligt smälter. Lustiga anekdoter kring de litterära sällskapens druckna sammankomster eller om hur Keene irriterat ignorerar den japanska tolk Abe haft med sig till New York för att senare inse att det var Yoko Ono blandas med den smärtsamma upplevelsen av Mishimas dramatiska självmord.

Jag fick bara ett brev till av honom innan han tog livet av sig. Det började: ”Jag är på väg att bli Mishima Yukio. [Jag hade för länge sedan på skämt använt kinesiska tecken som uttalades likadant som de han använde i sitt namn, men som betydde "ett spöke som ännu inte är dött".] Din läsning av mitt namn var akademiskt korrekt. Jag är säker på att du kommer att förstå de handlingar jag är på väg att utföra, så jag säger ingenting om dem. Jag har länge tänkt att jag inte vill dö som författare utan som soldat.”

Jag vet inte vad som fått Vargö att plocka med amerikanen Keenes essä bland novellerna, men det är svårt att beklaga.